Om det svenska civilsamhället ska orka bistå med full kraft ännu en gång, då behöver vi först avsluta den onödiga “flyktingkris” som regeringen, riksdagen, Migrationsverket och migrationsdomstolarna har försatt oss i och upprätthållit sedan 2015.
Det är dags att besluta om amnesti för alla ensamkommande unga och för de afghanska flyktingarna i Sverige. Då menar vi amnesti i form av permanenta arbets- och uppehållstillstånd, så att dessa invånare äntligen får en chans att bidra till vårt gemensamma svenska samhälle efter ha levt i ett konstruerat utanförskap i sju år.
Lika länge har det svenska civilsamhället, det vill säga vi vanliga privatpersoner, burit upp de utsattas värdighet och många gånger rena överlevnad genom att öppna inte bara våra hjärtan, utan även våra hem och våra privata plånböcker.
Vi har dessutom bidragit till integrationen genom allt från läxläsning och övningskörning till fotbollsträning och körsång. Allt under de främlingsfientliga krafternas systematiska smutskastning och klagolåt om “misslyckad integration”.
Nu behöver vi faktiskt lite, lite andrum. Så att vi därefter, alla tillsammans, kan börja ta hand om de människor som är på väg hit och som behöver oss nu.
Inget mindre än en omedelbar lösning anstår en värdig demokrati och rättsstat, och en tidigare internationellt ansedd humanitär stormakt.
“Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter ska åter höras i världen” som Socialdemokraterna sa förr i tiden. Så sent som i sitt valmanifest 2014.
Så hur blir det med den saken nu? Nu eller aldrig, socialdemokrater! Det är dags att visa vägen framåt och föregå med gott exempel, istället för att försöka vara tuffast i klassen. Amnesti för de ensamkommande och för de afghanska flyktingarna i Sverige – nu!
—Josh Armfield, och ytterligare 24 personer, debattartikel i Dagens Arena.