I Sverige växte det som kom att kallas alternativrörelsen – en salig blandning av inte minst miljö-, freds- och kvinnorörelse. Decentralisering, småskalighet, delaktighet betonades. Det blev tydligt att den gamla höger-vänsterskalan inte räckte till. På den nya skalan grön–grå fanns socialdemokrater och moderater i samma gråa ände.
När Per Gahrton tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet byggdes tanken kring fyra solidariteter upp. Den fjärde, som är borttagen, var en tydlig fördelningspolitisk markering: solidaritet med utsatta människor. Ur den växte en skarpare fördelningsprofil än vad Vänsterpartiet hade – vi kombinerade denna med ökat frihetsrum för individer. Ur det perspektivet blev medborgarlön/basinkomst en självklarhet.
Åren har gått. Det som en gång var gröna kärnvärden har blivit luddigt, ibland har företrädare uppträtt ideologiskt lealöst. Kritik av såväl tillväxtideologin och arbetslinje som den sentida kapitalismens globalisering tonades ner. Oförmågan att se skillnad mellan frihet för människor och frihet för kapital – vilket är en grön grundbult – blev ibland total. Under några år pläderade språkrör för sådant som vinstuttag från skattefinansierad skola. Så ideologiskt lealöst! Ur grönt perspektiv ska däremot kooperativt, delaktigt och icke-vinstsyftande ägande ha utrymme.
Den gröna samhällssynen bygger på största möjliga frihetsrum för individen, syskonskap i ekonomin och absolut jämlikhet i rättssystemet. Lägg till solidaritet med kommande generationer och med andra arter än människan, det vill säga sådant som möjligen är pynt i andra ideologier… Jag blir så förbannad när ledande miljöpartister – oavsett det är av “strategiska skäl” eller avsaknad av mod – suddar ut det vi än gång stod upp för. Det är sent, men inte försent, att återupprätta och tydliggöra vad som är grön ideologi.
—Birger Schlaug, krönika i Syre.