Skulle man göra en jämförelse mellan förtroendet hos svenska folket för regeringens och folkhälsomyndighetens sammantagna hantering av pandemin med förtroendet hos folket för de mest alarmistiska och obalanserade kritikerna av den svenska strategin, är jag övertygad om att det skulle visa sig att de flesta är tacksamma över att rollerna inte varit ombytta.
Alltså tacksamma över att inte högljudda debattgrupper haft makten under det senaste året.
Sverige har i huvudsak stått emot de värsta formerna av totalitärt sinnade åtgärder under krisen och inte försökt låtsas att det finns enkla, ensidiga lösningar. Trots andra misstag och en långvarigt svår situation, har just den hållningen varit rätt. Motsatsen hade varit skadligt för folkhälsan och demokratin, utan att hjälpa mot pandemin.
De som vågar stå för den linjen hela vägen, kommer att möta många som är redo att ge dem förnyat förtroende efteråt.
Och på motsvarande sätt kommer nog de som nu hetsat under ett års tid i radikaliserade nätgrupper och på stora stora medieplattformar, att bli förvånade över hur trötta många är på deras skrikiga uppträdande, konspirationsteorier och försök att sprida skräck. Det är viktigt, genom resten av vintern, och våren, att fortsätta ta ansvar på det solidariska sätt stora delar av det svenska samhället gjort senaste året.
Hålla avstånden, undvika onödiga resor, välja distanslösningar, planera besök i affärer noga och kämpa på med social distansering.
Vården och vaccineringen behöver tid, och barns och ungas aktiviteter måste stöttas mest. Även om det ser bättre ut just nu, är krisen inte över. Det kan skifta fler gånger.
Att ta fortsatt ansvar i närtid, stödja krav på mer resurser till vård och omsorg långsiktigt och försvara en frihetlig linje mot auktoritära strömningar, är det bästa vi kan göra både för den samlade folkhälsan och för den framtida demokratin.
—Ola Nordebo, krönika i Västerbottens-Kuriren.