Före LAS blev man uppsagd på direkten

Året var 1970. Jag var 18 år och behövde första riktiga jobbet. Det jag efter tips från Arbetsförmedlingen hittade var deltid som affärsbiträde på varuhuset Epa varje torsdag, fredag och lördag.

Efter drygt ett år ändrades affärstidslagen och det blev tillåtet med söndagsöppet. Ledningen föreslog att jag då skulle arbeta varje fredag, lördag och söndag. Jag tackade nej.

Kanske var det därför som en arbetsledare en dag kom till mig där jag stod i grammofonavdelningen (Ted Gärdestad sjöng: “Jag vill ha en egen måne”). “Du ska sluta här nu”, sade han. “Va?” svarade jag. ”Varför det?” ”Det behöver jag inte säga”, svarade chefen.

Jag fick några veckors uppsägningstid. Efter några dagar var den riktiga personalchefen tillbaka. Jag frågade honom vad som hänt. “Vi tyckte du skulle passa bättre som sjuksköterska”, svarade den vänlige mannen.

Så var det innan lagen om anställningsskydd, LAS, kom till. Ett av skälen till min uppsägning kan dock ha varit den lilla detaljen att jag en kväll gått runt i grannskapet och tillsammans med min pojkvän försökt sälja en vänstertidning. Vi knackade på en okänd dörr, och bakom skylten Eriksson visade sig en av Epa-cheferna.

Han blev förvånad, köpte ingen tidning. Och jag blev arbetslös. Så var det, förr i tiden. Och sjuksköterska blev jag aldrig.

—Nilla Bolding, insändare i Dagens Nyheter.

Liknande artiklar