När vi ser ett kalhygge ser vi en miljökatastrof. Varje år kommer det in avverkningsanmälningar om cirka 200 000 hektar skog till Skogsstyrelsen. Den vanligaste formen av skogsbruk i Sverige är trakthyggesbruket, som lämnar stora sår i landskapet. Dessa kalhyggen står i genomsnitt för utsläpp om 18 miljoner ton koldioxid per år?
För den biologiska mångfalden är kalavverkningen den största enskilda anledningen till varför skogslevande arter hotas och rödlistas i Sverige. Vattnet förbrunas och tungmetaller och kvicksilver som lakas ut innebär bland annat att gravida inte kan äta fisk från sjöarna. Kulturvärden skövlas, med mer än var tredje känd forn- och kulturlämning som skadas i samband med kalavverkningar. Rekreationen och den lokala ekonomin offras för den stor industrins skull.
Skogslobbyn är en av de starkaste i Sverige. Vi matas med påkostad reklam om att Sverige är ett internationellt föredöme, och om andra länder bara gjorde som vi så skulle det mesta lösa sig. Men det är inte sant. Sverige sticker i själva verket ut i en europeisk jämförelse, som jag har låtit riksdagens utredningstjänst göra…
Kalavverkning är förbjudet i Schweiz, Albanien, Slovenien och fyra delstater i Tyskland. I Bulgarien och Tjeckien är maxgränsen 2 hektar, och i andra länder ligger maxgränsen på 5 till 25 hektar? Maxgränser har satts beroende på markens känslighet och ekosystemens sårbarhet…
Så hur ser lagstiftningen ut i Sverige? Här råder frihet under ansvar, och här får kalhyggen bre ut sig ohämmat. Enligt skogsvårdslagen ligger begränsningen i att inte mer än hälften av produktionsenhetens yta får vara kal. Ju större areal en äger, desto större kalhyggen får en göra. Mellan 2015 och 2020 anmäldes 65 skogar större än 100 hektar, planerade att kalavverkas…
Det är hög tid att sluta blunda för skövlingen som pågår i Sverige, och fasa ut destruktiva jättekalhyggen.
—Rebecka Le Moine, debattartikel i Svenska Dagbladet.