”Folkmord” – brickor i ett spel

Socialdemokraterna ska enligt ett kongressbeslut verka för att det armeniska folkmordet ska erkännas. 2011 var man som riksdagsoppositionens största parti dessutom drivande i det riksdagsbeslut som – mot regeringen Reinfeldts vilja – beslutade att den svenska regeringen skulle göra samma sak.

Att det beslutet inte genomförts på tio år beror förstås inte på att Ann Linde inte vill kalla ett folkmord för ett folkmord, att hon inte vet vad som hänt eller att hon “förnekar” historiska fakta.

Det handlar om att hålla Erdogans regering glad eftersom man har ett samarbete med Turkiet. En stor del av det är att EU vill att Turkiet ska fortsätta agera gränsvakt mot Mellanöstern så att EU slipper smutsa ned sina händer. Något som Twitterhögen egentligen tycker är både bra och viktigt…

På samma sätt ska man se det ganska plötsliga intresset för Uigurernas situation i Xianjiangprovinsen i Kina. Trots att förtrycket pågått i åratal sammanfaller den internationella kritiken väl med ett esklerande handelskrig mellan USA och Kina.

Det är egentligen inte fråga om några ställningstaganden alls utan om att anklagelsen om folkmord, som med rätta anses vara bland det ondaste man kan ägna sig åt, är en effektiv diplomatisk örfil.

Därför har också kinesiska myndigheter svarat med att kritisera hur USA:s svarta befolkning behandlas, och påpekat att USA själva håller tyst om det folkmord som ligger till grund för bildandet av den egna nationen…

USA:s presidenter är också fortsatt tysta om den systematiska fördrivning – och i flera fall utrotning – som deras allierade, Israel för att ta ett exempel, bedriver i dag. Den särskilda form av utrotning som bedrivs i Palestina kallas ibland, lite förskönande, för bosättarkolonialism. Den bygger på det systematiska förskingrandet av en folkgrupp. På denna praxis byggdes också en gång nationen USA och den svenska koloniseringen av det land som en gång hette Sápmi…

Vilka som folkmördas och vilka vars lidande i stället förnekas handlar nu som alltid i slutändan om pengar.

Tor Gasslander, artikel i Flamman.