“Antalet asylsökande ska bli rejält många färre” sade Stefan Löfven i Dagens Nyheter den 18 januari. Som åtskilliga påpekat – till exempel s-riksdagsmannen Magnus Manhammar – måste han med det antingen mena att Sverige ska lämna Génèvekonventionen från 1951 om asylrätt (se Clarté 4/19). Eller uttalar han sig om något han inte råder över – vem vet vilka krig och klimatkatastrofer som jagar folk mot Sverige de närmaste åren?
Däremot vet vi att Löfven med ett sådant uttalande lägger sig nära det tänkande och den retorik om flyktingar som hårdlanserats av SD i tjugo år, och nu står inför sitt verkliga genombrott.
Några enkla fakta: 19 201 flyktingar beviljades asyl förra året. Arbetstillstånd beviljades till 43 233 personer (varav cirka 5 000 bärplockare). Anknytnings- eller anhöriginvandringen uppgick till 31 785 personer, varav ungefär hälften anknöt till dem som hade fått arbetstillstånd.
Integration är inte enkelt men verkar gå bättre och bättre. Enligt en rapport vid årsskiftet från SKR (Sveriges Kommuner och Regioner; rapporten verkar dock otryckt än så länge, den går inte att hitta på nätet!) hade det 2018 tagit i genomsnitt fyra år för en nyanländ att komma in arbetslivet. 2010 tog det sju år.
Enligt SKR-rapportens slutsats har invandringen allmänt sett har bidragit till att öka den ekonomiska tillväxten något. Framför allt har den inneburit att Sverige undvikit den demografiska kris med åldrande befolkning som hotar så många västländer (och Kina).
Och det är inte invandringen som undergräver kommunernas ekonomi. Regionernas kostnader för försörjningsstöd var 2018 cirka 10 miljarder. Kostnaderna för skola, vård och omsorg var 1000 miljarder.
Alltså skulle Löfven lika väl kunna säga: antalet asylsökande är inte så omfattande i dag. Vi har råd att ta emot dem. Flyktinginvandringen bidrar, åtminstone på lite sikt, till att förbättra tillväxt och välfärd i Sverige.
-Olle Josephson, på Clartébloggen