Matteo Salvini, Marine Le Pen och Viktor Orbán är högerpopulistiska furstar, Emmanuel Macron är den liberale prinsen, inkarnationen av EU:s ljusa framtid. EU-valet skulle avgöras i en kraftmätning mellan denna sorts furstar. Ett ”ödesval” mellan öppenhet och nationalism. Brutalitet mot förfining. Så var det sagt.
Valstrategin var riskabel och på förhand dömd att misslyckas. Macron förlorade förnedrande nog mot Le Pen. Orbán krossade det lilla som finns av motstånd. Salvinisväldiga seger i Italien slog sönder Femstjärnerörelsen, suddade ut det som finns kvar av Berlusconi och erövrade stora delar av det röda Emilien.
Vad kan läsas ut av sådana valresultat? Har europeiska medborgare blivit alltmer ignoranta i förhållande till demokratin? Är xenofobi och moralkonservatism på väg att erövra politikens centrum? Önskar sig väljare ett Europa med murar och befästningar mot omvärlden? Plågsamt nog är svaret ”ja”, men ännu ett ”ja” i minoritet. EU-makten andas ändå ut: Det kunde ha blivit värre…
Det finns en materiell och en klassbetingad förklaring till det folkliga missnöjet. Det är mätbart: 85 miljoner EU-medborgare är fattiga, enligt EU:s egen statistik. Allt oftare beskriver ekonomer vår tid som präglad av stagnerande löneutveckling, av dramatisk omfördelning från arbete till kapital. De välmående EU-länderna lever på en svindlande mycket högre nivå än medborgarna i Europas periferi. I Grekland är levnadsnivån 23 procent lägre än före finanskapitalismens sammanbrott 2008.
Jan Zielonka, en av vår tids ledande liberala samhällsvetare sammanfattar i sin bok Counter-revolution. Liberal Europe in retreat: ”Nyliberalismen betraktas fortfarande som helig trots att den skapade finansbubblan 2008 och har inneburit socialt elände för miljontals européer.”
Flera miljoner unga, välutbildade har lämnat de baltiska länderna, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Grekland och Italien – länder som slitits sönder av påtvingad antisocial ekonomisk politik. Rekommenderad av finansvärlden, verkställd av EU:s teknokrati, ofta i samarbete med internationella ekonomiska institutioner.
Den stora, demokratiska befrielsen av Öst- och Centraleuropa 1989 följdes inte av demokratiska reformer utan av rövarkapitalism…
Välfärds- och jämlikhetsdimensionen, länge så dominerande i efterkrigs-Europa, har inom EU-systemet dock aldrig blivit annat än en ”social pelare”. EU har skyddat kapitalets rörlighet och den inre marknaden,
Det är inte en slump att majoriteten av arbetarklassen och den lägre medelklassen är de mest kritiska till EU-systemet. De utgör enligt ekonomen Thomas Piketty 80 procent av denna heterogena nej-front.
– Olle Svenning, Aftonbladet Kultur