För hundra år sedan, hösten 1921, lyckades arbetar- och kvinnorörelsen driva igenom allmän och lika rösträtt i Sverige. Trots att det sägs att rösträtten då blev “allmän” dröjde det fram till 1937 innan fängelseinterner fick rösträtt och ända fram till 1945 innan personer som erhöll fattigvård, dåtidens socialbidrag, fick rätt att lägga en valsedel i lådan…
Demokrati är inte endast lika med rösträtt. Rätten att få uttrycka sig fritt i tal och skrift, rätten att vara och älska den man vill, rätten att organisera sig liksom demonstrationsrätten i ett samhälle där alla tillåts höras, inte bara majoriteten, är viktiga grundpelare i en demokrati där varje människa är lika mycket värd. Dessa rättigheter måste vi slå vakt om varje dag för att de inte ska inskränkas.
Kampen för en bred demokrati, som på riktigt tar avstamp ur folkstyre, kan inte stanna vid att var fjärde år få välja mellan dagens deppiga alternativ av okristliga kristdemokrater och rasister i slips, socialdemokrater som begränsar strejkrätten eller miljöpartister med avsaknad av radikal klimatpolitik. Den samhällsförändring som behövs kommer inte komma uppifrån och ned, utan ur starka sociala rörelser, vilket i sin tur leder till ett starkare folkstyre (alltså demokrati) och ett mer jämlikt samhälle.
Genom åren har vi sett exempel på hur människor gått samman för att kämpa för social förändring. Hur barnmorskor sätter ned foten för bättre arbetsvillkor, hur ungdomar strejkar för klimatet, hur grannar stoppar hyreshöjningar, på samma sätt som sociala rörelser genom historien kämpat för det gemensamma – en kamp som måste fortsätta varje dag för att framstegen inte ska puttas tillbaka.
Försvagade folkrörelser via en fragmentiserad arbetarklass – bland annat genom osäkra anställningar och försvagade fackföreningar – hotar däremot demokratin. Med det ökar riskerna för sökandet efter syndabockar där folk ställs mot folk, arbetare mot arbetare – istället för mot kapital och elit, där den faktiska makten koncentreras…
Gräsrötterna sträcker sig vida över nationsgränserna – det är trots allt samma kapitalistiska strukturer som trampar ned på strävan efter ekonomisk, social och politisk maktutjämning. Inser vi det är vi på god väg. Endast nedifrån och upp gror ett blomstrande folkstyre.
—Vendela Engström, signerat i Arbetaren.