När polisen pratar om visitationszoner, utökade övervakningsmöjligheter och hårdare straff finns gott om politiker som snabbt omvandlar önskemålen till skarpa politiska förslag. Det blir en tävling, vem som kan framstå som hårdast mot kriminalitet. Men när samma myndighet däremot ropar efter en starkare välfärd – satsningar på skola, socialtjänst, jobb, bostäder – för att förebygga kriminalitet, då talar de för döva öron…
Göteborgsposten gjorde förra året en kartläggning bland Sveriges lokalområdespolischefer. En stor majoritet tryckte på behovet av åtgärder för att motverka nyrekryteringen till kriminalitet. De uttryckte att allt annat är reaktivt, samhället måste jobba proaktivt, när polisen kommer in i bilden är det ofta redan för sent…
I veckan intervjuades Fredrik Gårdare, polis och gängexpert, i Dagens ETC. Han pratade om att allmän inlåsning inte är en lösning. De som polisen burar in ersätts snabbt av nya. Cirkeln måste brytas och för detta föreslår han fyra punkter. Satsa på skolan – öka antalet vuxna minst fyrfaldigt, stötta barnen och föräldrarna i trasiga familjer, satsningar på fritidsverksamhet, och satsningar på psykisk ohälsa bland unga.
Nödrop som dessa plockas i princip aldrig upp av makthavarna. Journalister är också bra på att leda samtalet bort från de långsiktiga lösningarna och in på de kortsiktiga.
När man lyfter välfärden som nyckel i brottsförebyggande arbete fnyser högern…
Socialdemokraterna har rent program-mässigt en förståelse för att det förbyggande arbetet måste göras, men i den faktiska politiken är de batongsossar, det är hårdare tag som gäller…
Jag menar självklart inte att polisers egna åtgärdsförslag ska köpas okritiskt (delar av polisens önskelista riskerar att leda till en övervakningsmardröm), men det är talande vilka delar av vad de säger som får politiskt genomslag.
—Annie Hellquist, ledare i Arbetaren.