En naiv dröm om att det besvärliga ska bli norm

På en arbetsplats är det … någon som är lite jobbig och tycker att det är olämpligt att flyga tvärs över landet för en konferens. Att prata om att ta tåget i stället är ett ”trädkramarskämt” bland kollegorna. I alla fall i ett år eller två, sedan blir ledningen orolig för att media ska rapportera att företaget med den gröna profilen flyger inrikes i onödan. Tåg blir därefter snabbt standard, skämten är inte lika roliga längre och snart har alla vant sig.

Det här märks också oerhört tydligt i den våg av manifestationer som följer i Greta Thunbergs fotspår. Allt fler tar det där steget utanför trygghetszonen. Plötsligt står folk som aldrig demonstrerat förut med en ”There is no planet B”-skylt och börjar prata med främlingar om hur det är att vara den där jobbiga som vill göra rätt för sig och planeten. De får ur sig lite klimatångest och får stöd och tips av andra om hur en omställning till ett miljövänligare liv är möjligt. Samtidigt växer sig nätverket större och starkare.

Jag vet inte hur många sådana historier jag hört i samtal med andra demonstranter när vi mötts på fredagarnas Fridays for future-manifestationer. Det känns som att det är en folkrörelse som växer fram nu av människor som orkar vara lite obekväma. Det är oerhört glädjande och välkommet. Vi behöver bli fler som vågar vara den där vilda trädgården i ett kvarter med hårdklippta gräsmattor.

-Erik Hansson chefredaktör, krönika i klimatmagasinet Effekt.

Liknande artiklar