En likvärdig skola har blivit ännu en floskel

Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att ekonomin är på väg att “mojna”. Vi lärare vet vad det betyder: minskat ekonomiskt utrymme, färre kollegor, omorganisationer och inte sällan köpstopp.

Nedskärningar som inte sällan seglar under pedagogisk flagg; omorganisationer “gynnar eleverna”, överfulla klassrum är “inkluderande”, mindre grupper för elever som inte klarar av stora klasser “exkluderande”.

Kommun efter kommun skär i skolans budget, inget får kosta. Vi lärare uppmanas söka pengar ur fonder till studiebesök och utflykter. Skolans kompensatoriska uppdrag landar på den enskilda läraren och vissa lyckas få loss medel, andra har inte orken över till det extra arbetet efter tunga arbetsdagar.

Barn som endast får uppleva kultur och resor via skolan får inte längre göra det, det finns inga pengar. Gapet mellan de som har och de som inte har växer, skapar frustration hos såväl elever som oss som arbetar i skolan. En likvärdig skola har blivit ännu en floskel bland i andra i ett samhälle som glider isär.

Att jämlik utbildning är själva fundamentet för ett stabilt samhälle är ett etablerat faktum. Trots det har Sverige via kommunaliseringen omöjliggjort uppdraget.

290 kommuner, med helt olika förutsättningar, förväntas leverera ett likvärdigt resultat. Tror någon att det är möjligt? 290 huvudmän, plus ett oräkneligt antal privata aktörer som tillåts sluka våra skattepengar, kan omöjligt skapa den trygga, gemensamma grund som skolan måste vila på.

Staten måste ta sitt ansvar. Alltför många årskullar av elever har betalat ett alltför högt pris.

-Kerstin Olsson, insändare i Dagens Nyheter

You May Also Like