En amerikansk affärsmodell som sprider död och förintelse

En gång framförde (den US-amerikanska finanstidningen) The Economist argumentet att USA inte alls invaderade Irak för att storföretagen ville plundra ut landets oljereserver (“omsätta dem på världsmarknaderna” som det heter på geopolitiska), eftersom det är uppenbart att kriget kostade USA mycket mer än vad oljan var värd.

Det är ett utmärkt argument; bättre än så blir inte gammelliberaler och neokonservativa med pennan. Ett rasande intelligent argument, oemotsägligt i all sin enkelhet. Det har bara en irriterande brist. Det var faktiskt inte de amerikanska oljebolagen och vapentillverkarna som betalade krigskalaset, det var de amerikanska skattebetalarna, delar av den amerikanska underklassen i “yrkesarmén” och 600 000 döda irakier.

Ja, har man sett på fan. Precis som när storfinansen skulle räddas 2008–2009 var det inte de brottsligt vårdslösa kreditbolagen som fick ta notan, utan de vanliga medborgarna. Det var likadant när miljoner fattiglappar i Vietnam, Laos och Kambodja förkolnades för att USA helst ville slippa se ett nytt Kuba.

Och det kommer att bli likadant när Iran tydligen ska förvandlas till ett nytt Syrien för att hållas på mattan. Ingen orkar längre med fullskaliga markinvasioner, med allt det innebär av ansvar och dålig pr. Nej, det räcker gott för Saudiarabien, Israel och USA att Iran utplånas som regional stormakt. Ett syriskt scenario, ett “inbördeskrig” pådrivet av utomstående, framstår som en enklare och billigare modell.

De krafter som ligger bakom infernot behöver inte riskera någonting på riktigt; det skulle strida mot deras affärsmodell. De behöver bara bekosta kampanjerna åt politiker som lurar sina väljare att hosta upp slantarna. Det är därför bombmattor helst ska framställas som “humanitära” eller, när folk nu har tröttnat på att befria ihjäl otacksamma mörkhyade människor, som ett stackars självförsvar mot förmodade massförstörelsevapen. Finns det inga vapen än? Då kommer de kanske att finnas, förr eller senare…

Medan planeten brinner upp kan vi alltid trösta oss med att våra bäst lämpade bara blir bättre och bättre på det de gör.

-Thomas Engström, debattartikel, Aftonbladet Kultur