Det är många äldreboenden där personalen går på knäna för att hinna med alla krav som ställs på oss, krav som inte fanns förr. Vi ska göra fler uppgifter men med lika mycket personal och i värsta fall färre personal. För allt handlar om pengar. Man ska hinna duscha en person på 30 minuter, från det man går in i rummet tills man går ut…
Är det något över det vanliga som händer, att en boende ramlar eller mår dåligt, fallerar hela dagen eftersom man måste ta hand om den personen först. Det ska städas, hinnas med att baka, göra aktiviteter, gå promenader, om det är någon som behöver rehabträning ska det också hinnas med.
Flera kommuner har infört något som kallas “hälsoschema”. Ett hälsoschema innebär för de flesta fler timmar, mindre tid att vila upp sig mellan passen, kortare turer och fler dagar. När man inte hinner vila upp sig från sitt arbete så blir man sjuk.
Det finns knappast någon vårdpersonal som inte har ont någonstans. Det värker i ryggen, i händer, i lederna. Man får ont i huvudet av all stress man känner för man känner sig otillräcklig. Man mår dåligt över att inte hinna med de boende, att inte hinna lyssna på dem, att vara med dem. När det kommer nya vikarier hela tiden så blir det inte bra varken för oss eller de boende. Det finns ingen kontinuitet och till slut gör man bara det man ska för orken att göra det lilla extra finns inte.
Vi som jobbar inom vården ska vara alltiallo. Vi får det bara sämre och sämre och politiker undrar varför det fattas personal…
De äldre… vill ha personal som har tid med dem. Tid för att sitta att prata, tid för att lyssna, tid för att bara ha sällskap av en annan människa. Någon man kan sitta och hålla i handen och känna fysisk kontakt. Men nuförtiden är det ”viktigare” att vi ska hinna skriva in dokumentationen och vi ska dessutom hinna läsa det våra kolleger har skrivit.
—Cecilia Andersson, undersköterska, debattartikel i Kommunalarbetaren.