Investeringarna som riktat blicken mot norra Sveriges naturtillgångar, som fått politiker och näringsliv att jubla, och som i bredare befolkningslager väckt förhoppning om bättre tider för landsändan, visar sig ha stora komplikationer.
Hårda fakta pekar mot att satsningarna är allt annat än hållbara och till viss del inte ens genomförbara. Det hela framstår som ett Moment 22. Industrin måste genomföra en klimatomställning, men denna omställning kräver så stora utsläpp att klimatmålen blir omöjliga att uppnå.
Nyckelordet är hushållning. Visst måste stålindustrin ställa om, men samtidigt måste stålet användas mer sparsamt. Mer måste byggas i trä och det gäller att mer noggrant värdera vilka byggen som faktiskt behövs. Bilarna måste bli mindre och färre. Det kräver stora förändringar i hur städer och samhällen planeras. Det måste helt enkelt gå att klara sig utan bil i en stad.
Paris har slagit in på denna väg, då bör väl även Bollnäs, Umeå eller Gällivare kunna göra det. Varenda meter järnväg behövs för att flytta över människor och gods från de mycket mer resurskrävande landsvägstransporterna. Mycket mer av den mat vi äter måste produceras i närområdet. Det minskar transporterna och skulle ge många nya jobb.
Dessa exempel pekar på att det finns vägval som kan hålla ner behoven av el och naturresurser. Det är knappast vägval som tilltalar gruvindustrin, ståltillverkarna och energibolagen, men det är inte heller målet. Den överordnade uppgiften är att verkligen skapa ett fossilfritt välfärdsland, utan att exploatera skogen, malmen och elkraften på ett orimligt sätt.
—Arne Müller, essä i Tidskriften Provins.