Om statens nollvision för dödsfall på jobbet ska kunna infrias och vara trovärdig kan vi inte låta villkoren för arbetskraft folkbokförda i andra länder gå under radarn. Länge har svenskt arbetsmiljöarbete varit föredömligt framgångsrikt.
Men efter 50 år med minskande dödsfall har något oroande hänt: 45 i samband med *arbete., 2017 dog 55., 2018 dog 58.Och 9 mars rapporterades den 15:e arbetsolyckan med dödlig utgång i år. Det ser dystert ut för regeringens nollvision. Siffrorna inkluderar även »övriga« exempelvis praktikanter och utstationerade arbetande (8 under 2018).
Döden på jobbet inträffar nästan alltid i arbetaryrken. I industrin på byggen, i skogen, gruvan, lantbruken. Och framförallt för dem som jobbar med transporter. 41 procent liv som släckts på arbetsplatser 2008–2017 berodde på förlorad kontroll över fordon eller andra transportmedel.
Till detta kommer den arbetsverklighet som Kommunals skyddsombud, undersköterskan Elisabeth Antfolk kallar ”den långsamma döden”. Den som inte handlar om att ramla ner från ett tak, utan om ”ett yrke med konstant obalans mellan krav och resurser”. En död som kräver bemanning för att bemästras.
Ändå är en grupp fortfarande undangömd. Det är de utstationerade som ska anmäla arbetsskador i sina hemländer. För enbart deras dödsolyckor särredovisas här. Det saknas i övrigt uppgifter både om antalet personer som är sysselsatta i Sverige, om deras arbetsgivare och branschtillhörighet. Därmed är det svårt att uppskatta risken för en utländsk arbetstagare att råka ut för en dödsolycka i Sverige, konstaterar Arbetsmiljöverket. Den frågan bör Ylva Johansson snarast lyfta med sina kolleger i EU.
Döden på jobbet återspeglar den försämrade maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare. De alltfler dödsfallen visar att det fortfarande lönar sig mycket mer att fuska än att vara schysst. Det är dags att gå från hearing till handling
-Liv Bäckström, ledare i Dagens Arena