Vi gladde oss åt mera pengar i plånboken, utan att förstå att pengarna kom från våra egna sociala avgifter som vi betalat in för att säkerställa sjukpeng och pension. Vi betalade mindre i skatt men glömde hur den skattelättnaden relaterade till reallönesänkningar. Vi lät äldreomsorgen nedmonteras för att sen köpa argumentet att då den inte längre fungerade kunde den lika gärna säljas.
Vi sålde ut vården, så att delar av den nu är efterfrågestyrd och riktad mot rosenkindade mellanchefer som stukat foten i nåt triathlon i stället för behovsstyrd mot de multisjuka äldre som är riskgrupp i pandemin, och så att vi nu när vi behöver extrainkalla vårdpersonal inte kan det, då privata vårdgivare inte med enkelhet kan underställas regional samordning.
Som de barn vi är, lockades vi till allt detta på barns vis. Vi gavs löften om att få bestämma själva; vad kan vara mer lockande för, säg, en femåring? Vi skulle bemyndigas att ha åsikter om geriatrikens överväganden och vårdcentralers distribution av tider. Om galoscherna inte passade, kunde vi vända på klacken som vilken trotsig femåring som helst och storma ut.
Var vi då alla allmänläkare eller biståndsbedömare, kunniga i en vårdcentrals eller en hemtjänstgrupps funktions- och arbetsmodeller? Givetvis inte. Vi var barn. För det var ju aldrig valfrihet. Det var klasspolitik. Det var årtionden av besinningslöst raseri mot de system som byggts upp för att skydda alla oss som behöver det. Nu betalar vi priset. I Storbritannien svälter barn under Covid-19 och arbetslöshet, de svälter så illa att FN går in med humanitär hjälp. Bilden av lastbilar med näringskex i rött afrikanskt damm är föråldrad, nu levererar FN till Newham och Hackney.
I Sverige har fattigdomen eskalerat långt före ansiktsskyddens intåg. Ser man bara till svenskfödda ensamstående mödrar har andelen med låg inkomststandard ökat från 9% 1998 till 27% 2017. Det är bland annat dessa kvinnor och deras rasifierade kollegor som måste fortsätta ta kollektivtrafik till jobbet. Det är de som levererar mat och städning till den skräckslagna medelklassen som hukar i sina hem.
—Kristina Alstam, signerat i Arbetaren.