Trots alla de väldokumenterade och uppenbara avigsidor som följer på marknadsstyrningen av skolan verkar inget av riksdagspartiernas politiker (med undantag för vänstern) vara beredda på att diskutera alternativ styrning av skolsystemet…
Centerledaren har med rak arm förbjudit någon som helst diskussion om vinster i skola och välfärd, istället ska vi prata om kvalitetskrav och stänga skolverksamheter oftare, som om mer kontroll och dokumentation och regelbundna skolstängningar vore en långsiktig lösning för någon alls. Socialdemokraterna verkar lika delar bakbundna och lättade av detta förbud.
Liberalerna däremot stirrar sig blinda på beslut från Barn- och elevombudsmannen samt dåliga kursplaner i ett motsägelsefullt hopp om att väljarna ska glömma både vem som inrättade ombudsmannen och ansvarade för läroplanerna.
Rester av den forna alliansen skyller också gärna skolans kriser på Socialdemokraterna, och glömmer då behändigt det enkla faktumet att samtliga stora utbildningsreformer sedan 1980-talet har varit borgerliga, vilket pinsamt nog också har lett oss till den situation vi har idag där likvärdigheten urholkas alltmer dag för dag, lärarbristen eskalerar och kommunernas effektiviseringar rullar på i allt högre takt, år efter år efter år…
Den inledande frågan om det svenska skolimperiets fall – likvärdighetens forna högborg – kan hittills beskrivas med att anfallen på dess grundvalar inleddes genom 1990-talets reformer, och fortsatte genom de följande årtiondenas befästande av marknaden. Huruvida en radikal vändning och räddning är möjlig är fortfarande oklart men den lär vara beroende av flera rapporter från vardagen i skolsystemet och det är definitivt bråttom.
Efter åratal där skolans kriser har beskyllts på lärares bristfälliga kompetens, lärarutbildningarnas innehåll, postmodernism och pedagogiska etablissemang, är det dags att säga som det är. Skolans kris är resultat av politikernas misslyckande att förvalta det ansvar de har fått. Det är hög tid för dem att sätta sig ned i bänken och lyssna.
—Gunnlaugur Magnusson, essä i Dagens Arena.