Telia och de andra teleoperatörerna börjar alltmer påminna om järnvägarnas situation i slutet på 1800-talet. Lönsamheten är i dalande och det bästa vore nog, då som nu, att samla ihop dem hos den ”gemensamhetsanläggning” vi kallar staten. Det nyliberala experimentet med det naturliga monopol som den digitala infrastrukturen är har nått vägs ände…
Och det är där vi står, med en i mina ögon helt dysfunktionell bransch, men som ändå ska leverera något som är helt fundamentalt för det moderna samhället, digital uppkoppling. Det är ett paradexempel på nyliberalismens långsamma men konsekventa haveri. Konkurrens och privatiseringar skulle driva utvecklingen och effektiviseringar, men har mest skapat en variant på den brittiske filosofen Thomas Hobbes ”naturtillstånd” (läs helvete).
Faktum är att ingen har vunnit på avregleringen och privatiseringen av telekommarkanden, förutom de finansiella aktörer, typ EQT, som har lyckats köpa billigt och sälja dyrt, och en och annan extremt överbetald VD…
Och vad gäller det likaledes nyliberala axiomet att vinstdrivande privata företag alltid är effektivare än tungrodda statliga affärsverk så är teleoperatörerna ett paradexempel på motsatsen. Det har i stället drivit en massa helt onödiga kostnader. Investeringar och driften av själva näten är trots allt en liten del av dessa privata företags kostnadsmassa.
Marknadsförings och försäljning är en tung bit. Men den senare är inte ens ett nollsummespel utan ett negativt sådant. Att med olika kampanjer försöka locka kunder från varandra, där man som i denna texts inledning försöker kompensera detta genom att skörta upp sina gamla kunder är varken vackert eller samhällsekonomiskt effektivt. Och att prata om att ”valfrihet” skulle ha något egenvärde för en basal men mycket viktig tjänst, att koppla upp och överföra information, är förstås nonsens.
Men kanske har vi börjat nå vägs ände, eller snarare nått tillbaka där vi startade på 90-talet. Den digitala infrastrukturen är, som jag har försökt banka in, ett naturligt monopol som drivs bäst och effektivast som en ”gemensamhetsanläggning” av den aktör vi brukar kalla staten.
Vi kanske också börjar nå den punkt, som järnvägarna nådde i slutet på 1800-talet, att de privata alternativen ekonomiskt börjar gå på knäna och det återigen är bäst att staten samlar ihop detta till något mycket bättre och mycket billigare än det vi har idag.
Så tänker jag och så tänker faktiskt den gamle näringsministern Björn Rosengren, som ju har gått varvet runt, som den som drev privatiseringen av Telia…
-Per Lindvall, krönika i Dala-Demokraten