I drygt två veckor har det blodiga kriget mellan Israel och terrororganisationen Hamas i Gaza pågått. Det är de hårdaste konfrontationerna i Mellanöstern på lång tid och grymheterna är nästan omöjliga att ta in. Attacken på civila Israeler, ungdomar, barn och kvinnor som slaktas brutalt och urskillningslöst av galna mördare helt utan empati.
Enligt de flesta trovärdiga källor har hittills omkring 1400 civila israeler dödats av Hamas. Israels motattack har skördat över 5000 offer, 1 800 av dessa barn. Människor är fast i krigskaoset. Gränserna är blockerade. Att Mellanösternkonflikten är oerhört komplicerad och präglas av skuld, religion, historia, politik och girighet vilket bidrar till den fruktansvärda situationen är ett faktum. Likaså att konflikten redan från start försvårats av att andra länder använder Israel och Palestina som brickor i sitt eget politiska spel.
Fundamentalister på båda sidor har också i decennier vigt sina liv åt att rasera varje försök till tvåstatslösning eller samexistens. Att många av de människor som lever mitt i det helvete som Israel och Palestina i dag är förvandlat till, känner hat mot “de andra” är därför inte kanske konstigt.
Däremot är det desto märkligare att vanligtvis kloka individer här i Sverige (och resten av västvärlden) uttrycker samma typ av enögdhet och avhumaniseringstankar. Välutbildade och normalt sett kunniga människor förmår inte skilja på staten Israel och judar eller Hamas och palestinier.
Att vissa går ut i demonstrationer och i medier och skanderar slogans om att Israel måste utplånas och att människor av judisk härkomst inte känner sig trygga i vårt land är förfärande. Likaså att andra på motsvarande sätt menar att Palestina eller palestinier aldrig existerat och hånfullt ifrågasätter att det skulle vara ett problem att bosättare lägger beslag på palestinsk mark eller att den demokratiska staten Israel begår krigsbrott.
Hur är det möjligt att utan skam rättfärdiga eller ignorera brott mot den ena sidans oskyldiga offer, huvudsakligen kvinnor och barn, samtidigt som man fördömer det som drabbat “de egna”?
Är det verkligen för mycket begärt att politiker, opinionsbildare, kändisar och vanliga svenskar som ger sig ut i debatten tänker till och sätter sig in i det som sker, på allvar, innan man låter magkänslan styra orden och engagemanget i Mellanösternkonflikten? Ja tydligen. Vilket är oerhört otäckt.
—Malin Lernfelt‚ krönika i Västerbottens-Kuriren.