Det här är en text till alla mina underbara passagerare och framför allt till mina kollegor! Jag vill berätta om en vanlig busschaufförs vardag…
Jag säger inte att jag är felfri eller perfekt och det är inte mina kollegor heller. Vi är vanliga människor som gör vårt bästa på det arbetet vi valt att utföra. De flesta dagarna lyckas vi perfekt, andra dagar räcker vi inte hela vägen fram.
Hatet är riktat mot mig. För jag är en av dessa chaufförer som nekat barn, vuxna och ungdomar att åka med utan biljett. Jag är även en av dem som låter barn, vuxna och ungdomar åka med utan biljett.
Jag är den som säger till barnen att sitta ner i bussen när de springer omkring på väg till och från skolan. Jag är den som väcker barn som somnat för att säga till att de är framme så de kommer hem säkert. Jag är den som håller koll när jag hör eller ser något hända i eller runt bussen för att säkerställa att alla är säkra och trygga.
Jag är den som säger till folk att sätta på säkerhetsbältet då det är halt eller mycket djur ute. Jag är den som kör långsamt när jag har stående passagerare som är ostadiga på fötterna, gamla som unga. Jag är den som kommer fram för sent vissa dagar och andra dagar är jag i tid eller för tidig. Jag är den som alltid har ett öra att låna ut när en passagerare vill prata.
Jag är den som sänker bussen när jag ser att barnvagnar och rullatorer ska på. Jag är även den som låter bli när någon varit elak eller otrevlig mot mig.
Jag är den som kör bussen vardagar som helger, kvällar som mornar. Jag är människan bakom ratten som vissa säger hej till och andra går förbi. Jag gör mitt jobb och de flesta dagar älskar jag mitt jobb och alla passagerare.
Men vissa dagar känns det inte okej. Det är de dagarna när jag läser vad ni skriver om oss. Det är de dagarna som jag tröstar mina kollegor som haft jobbiga händelser eller passagerare. Det är de dagar jag får “kundsynpunkt” för att jag gjort mitt jobb efter de förutsättningar vi har.
—Petra Zallin, bussförare, debattartikel i Kommunalarbetaren.