“Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön?” “Hur kan ägaren komma undan med det här år efter år?” “Det kan väl inte vara lagligt?”. Alla arbetare jag har talat med på de indiska restauranger jag granskat under det senaste året; Indian Garden, Chili Masala och nu senast Masala Masala har frågat mig det. De som med beundransvärt mod valt att gå ut med namn, såväl som de som helt förståeligt inte vågat, har frågat samma sak.
De har alla kommit till Sverige, från Bangladesh, från Pakistan, i hopp om att fly undan korruption och orättvisa arbetsförhållanden. De har hört att i Sverige råder något annat. Rättvisa, lagskydd, starka fack. Väl här verkar inget stämma och jag tycks vara den första som överhuvudtaget lyssnat. Så de ber mig förklara. “Varför?”, frågar de mig. “Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?”…
De anställda har själva gjort vad man ska enligt den svenska modellen. De har blivit medlemmar i Hotell- och restaurangfacket som man ska i Sverige, i lönndom förstås eftersom cheferna varit tydliga med vad som händer med den som går till facket. De har trott att det som hindrar facket från att komma skapa rättvisa är att de inte känner till hur det verkligen är. Hur arbetsköparen struntar i kollektivavtalet med facket, hur de bryter mot i princip samtliga arbetsrättsliga lagar. De har tagit mod till sig. Tänkt att de får ta smällen för laget.
De har gått till facket, medveten om risken att de kan kastas ur landet. Men facket har inte rättat till problemen. Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något. Och när de är borta från arbetsplatsen fortsätter de olagliga villkoren som om inget hänt. Arbetskamrater som fortfarande är kvar på insidan beskriver hur de nu används av cheferna som exempel på hur meningslöst det är att gå till facket.
“Se, så här går det!” “Varför?”, frågar de mig. “Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?” Jag varken har eller kan ge något svar. Jag får som journalist inte påverka historien, säga vart de ska vända sig, vem de ska ta hjälp av, hur de ska få rättvisa. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå inget svar.
—Axel Green, signerat i Arbetaren.