Löntagarfondsstriden blev det sista tillfälle då svensk arbetarrörelse och socialdemokrati vågade ställa frågor om konflikten mellan arbete och kapital. Därefter har varken socialdemokratin eller LO egentligen alls tordats vidröra den avgörande frågan om vilken makt kapitalet ska ha och vilken makt arbete ska ha.
Frågan om ekonomisk demokrati avfördes i princip helt från dagordningen, trots att den borde vara helt central i vänsterns, socialdemokratins och fackföreningsrörelsen tankevärld och även agitation. Men efter löntagarfondsstriden tystnade helt den debatten.
Arbetsgivarna och de marknadsliberala tänkarna fick ensamma bestämma agendan för den avgörande samhällsdebatten. Slutstationen för den utvecklingen är att marknadstanken numera till stor del erövrat också de offentligt finansierade sektorerna, som skola, vård och omsorg. Till det vanliga kapitalet i den privata sektorn har nu fogats ett allt mäktigare välfärdskapital.
Den som stod bakom löntagarfondsidén var Rudolf Meidner…
Den modellen byggde på den så kallade solidariska lönepolitiken, ett uttryck som man idag sällan hör. Meidner menade att arbetets art skulle bestämma vilken lön en arbetare har, inte om hen råkar vara anställd i ett vinstrikt företag eller ett fattigt företag. Meidner uttryckte sig så här:
“Konflikten mellan kapital och arbete kan inte beskrivas bättre: fackföreningarna avvisar vinsten, den kapitalistiska marknadshushållningens pulserande kraft, som bestämningsgrund för lönebildningen. I vinstens ställe träder den humana och moraliska idén om en solidarisk lönepolitik. Därmed införs med berått mod ett för den profitorienterade marknadshushållningen främmande socialistiskt element.”
Idag ljuder sådana ord, från en av tidens ledande rörelseintellektuella, som orden i ett nästan främmande språk. Men det kastar ett blixtrande ljus över var vi idag befinner oss och den närmast totala brist på kapitalismkritik som idag är förhärskande.
Den solidariska lönepolitiken ledde emellertid till ett problem, ty den innebar att anställda i vinstrika företag tvangs hålla tillbaka sina löner, för att inte löneskillnaderna skulle rusa iväg. Därmed tillföll vinsterna ägarna. Meidners lösning på problemet var att övervinster i dessa företag skulle gå till löntagarfonder, som exempelvis kunde användas för investeringar och mer inflytande för löntagarkollektivet, och alltså inte uteslutande hamna i en liten elits händer. Hela idén var att ge arbetet bättre odds gentemot kapitalet…
Det är dags att börja om. Med allt. Och i detta ingår att åter börja resonera om arbete-kapitalkonflikten och om ekonomisk demokrati
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.