Inspirationen flödar för vår nya bostadsminister Andreas Carlson. Gör om hyresrätterna i utanförskapsområden till bostadsrätter så löser sig problemen med utanförskap och dålig integration, säger han i en DN-intervju. Genom att sälja ut fler hyresrätter kan folk “förverkliga sina boendedrömmar” och genom att äga sin bostad tar man större ansvar för den och för sitt bostadsområde, menar Carlson.
Och man tar sig för pannan inför att återigen behöva höra denna borgerliga rappakalja och fabricerade hittepålösning. För argumenten är långt ifrån nya. Och de har alltid varit felaktiga.I doktorsavhandlingen “Det legitima ägandet” har företagsekonomen Helena Löfgren studerat hur Stockholms politiker lanserat utförsäljningar mellan 1990 och 2015.
Redan 1990 beskrev borgerliga politiker utförsäljningarna som en viktig process för mer “demokrati”. Att äga sin lägenhet skulle ge “konsumentmakt”, påstod de, och ombildningarna beskrevs som avgörande för att uppnå “valfrihet”…
Ombildningarna skulle inte bara öka människors frihet utan också “minska utanförskapet”. Med Allianssegern i riksdagsvalet 2006 förenklades lagen för borgerligt styrda kommuner som ville sälja ut hyresrätter. Året därefter, 2007, skapade Stockholms kommun kampanjen “Bilda Bostad”. Här lovades de boende hjälp att “friköpa” sina lägenheter. Ordvalet var viktigt. Genom att köpa en lägenhet blev man fri.
Privat ägande av bostaden i stället för samhällets ägande av bostaden beskrevs som frihet och den svenska bostadspolitiken liknades i Stockholms kommunfullmäktige alltmer vid “Östtyskland” och “DDR-politik” och bostadspolitiken beskrevs som “den sista socialistiska bastionen”. Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro rusade till undsättning och gav ut skriften “Bortom bostadssocialismen, en uppgörelse med Sveriges sista planekonomi.”
Den borgerliga regeringen fick också draghjälp av de privata fastighetsägarna som anmälde Sverige inför EU för “otillåtna subventioner” då de allmännyttiga bostadsbolagen inte hade något vinstkrav på sig, en ordning som beskrevs som “öststatslik”.
Men den riktigt stora nyttan med ombildningarna sades alltså vara att utanförskapsområdena skulle lyftas ur sin misär. Att sälja ut lägenheterna var alltså ren välgörenhet.
Det är samma absurda argumentation som Sveriges nya kristdemokratiska bostadsminister nu anför som skäl för en fortsatt slakt av Sveriges kvarvarande hyresrätter. Privatiseringarna skulle leda till “individens emancipation” står det i de protokoll från fullmäktigedebatter och rapporter som Helena Löfgren har gått igenom.
En ombildning från hyresrätt till bostadsrätt i utsatta områden påstods till och med “vara avgörande” för en “lyckad integration”. Boende som fick möjligheten att köpa sin bostad skulle bli mer “ansvarstagande” och “gynna hela bostadsområdet”.
Det är nästan ordagrant samma floskler som vi nu hör från vår bostadsminister.
—Martin Klepke, ledare i Arbetet.