Ångbåtsåldern tog Sverige med storm. Vårt land var en av maskintransportålderns pionjärer. Världsmakten Storbritannien var bara en handfull år före Sverige med reguljär ångbåtstrafik. Ja, länge var vi tillsammans med britterna ensamma i Europa om att tillverka passagerarångbåtar. Ännu vid artonhundratalets mitt hade Sverige näst Storbritannien den mest omfattande ångbåtstrafiken i Europa.
För första gången öppnades rummet upp för masstransporter. Därtill utan alla de ovissheter som hittills mött sjöresenären. När segelfartygen var underkastade elementens nycker, tvingades möta ogynnsamma vindbyar eller havsströmmar med mödosamma sicksackande manövrer, trotsade ångbåten, på rak kurs, havets lömskt gormande hinderbana. Att för första gången någonsin kunna fly fram med mekanisk kraft över vattnet! Utan minsta kroppsliga möda, utan hänsyn till vindriktningar, utan att hejdas av vare sig kav stiltje eller rak motvind.
Känslan av mirakel.
Dörren hade vräkts upp till ett tidevarv av masstransporter. Med reguljär linje- och passagerartrafik på sjön, med tidtabellslagda rutter – en stört omöjlig tanke under segelfartygens välde – dessutom utan ideliga stopp för vila och hästbyten som med skjutsväsendet, därtill betydligt billigare.
Ångbåtsresan var med etnologens Annette Rosengrens ord överkomligt “för i stort sett alla dem som tidigare bara kunnat färdas till fots”. Snart sagt alla och envar kunde nu färdas någorlunda bekvämt, nyss en orimlighet. Tiden när apostlahästarna var det självklara färdmedlet för flertalet hade inlett sin reträtt ut ur människans liv.
Mer än så, resandet hade fått en ny innebörd. Det var inte längre bara ett nödvändigt ont. Det hade upphöjts till självändamål.
Och världen upplevdes närmare.
Ångbåten öppnade världen till framtiden närapå ett sekel innan bilen började motorisera vägarna.
—Björn Forsberg, ur kapitel 4 Dånade krafter släpps fria, Fartrusiga
