Vintern är här. Inte bara årstiden, utan även den ekonomiska. Men ekonomin är inte som vädret – något som bara händer – utan något som de styrande i högsta grad har påverkat. Den varselvåg vi ser nu är inte en olycklig effekt av dåliga tider – den är skapad av politik.
Minns ni den australiensiska fastighetsmiljardären Tim Gurner? I somras satt han i en tv-soffa och beklagade sig över att arbetare blivit för kaxiga. De betedde sig som att företagen skulle vara tacksamma över att ha dem. Han efterlyste smärta i ekonomin genom en kraftigt ökad arbetslöshet.
Han sa: ”Vi behöver se smärta i ekonomin. Vi måste påminna människor att de arbetar för arbetsgivaren och inte tvärtom”. Smärtan har definitivt kommit till svensk ekonomi. Sverige ”har hamnat i” lågkonjunktur, som man säger…
Samtidigt ser vi stora varsel i välfärden. 700 anställda i Region Sörmland, 600 i Region Östergötland. Detta efter en höstbudget signerad Elisabeth Svantesson (M), som inte på långa vägar kompenserar välfärden för kostnadsökningarna. Att låta välfärden behålla sin personal vore att ”elda på inflationsbrasan”, som arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson (L) uttryckte det i en partiledardebatt tidigare i höstas.
Under 2024 väntas arbetslösheten öka med 40 000 personer. Detta i en tid när välfärden och skolan behöver lagas, bostäder behöver byggas, infrastrukturen rustas och gängen, som det heter, knäckas.
Vi hade inte behövt se så här många varsel. Lågkonjunkturen, och dess medföljande ökade arbetslöshet, har inte bara svept in, vi har inte bara hamnat i den. Den har skapats av uteblivna satsningar från vår regering och av en åtstramande penningpolitik med målet att framkalla en lågkonjunktur som svar på inflationen.
Riksbanken säger inte samma sak som Tim Gurner, men deras handlingar talar samma språk. Elisabeth Svantesson säger inte heller samma sak som Tim Gurner, men hennes handlingar ekar av samma sentiment, när nedskärningar, och därmed ökad arbetslöshet, ska dämpa inflation.
Räntehöjningarna vi har sett är i sig inget vapen mot inflation. Det är dess effekter som är det tänkta vapnet: Den minskade investeringsviljan och arbetslösheten som kommer med den, och därigenom folkets minskande konsumtion…
Räntehöjningarna och välfärdsnedskärningarna är verktyg i den verktygslåda av åtstramningar som verkar för att flytta maktbalansen i den relation som kapitalismen vilar på, nämligen lönearbetet. En ökad arbetslöshet sätter de som säljer sitt arbete i en svagare position och gör oss mer benägna att acceptera försämrade villkor och ökad utsugning.
-Annie Hellquist, ledare i Arbetaren
Läs mer https://www.arbetaren.se/2023/11/24/den-ekonomiska-vintern-och-smartans-ekonomi/