Därför är jag stolt över plakatpolitiken

Det borgerligheten kallar plakatpolitik är i själva verket krav på reformer som i över hundra år formats i människors vardag och som i grunden handlar om ekonomisk och social rättvisa.

Kraven har rests på 1000-tals möten, på allt från kongresser till medlems- eller arbetsplatsmöten, på studiecirklar som bedrivits på fritiden i fackets, Folkets hus eller ABF:s lokaler. Det är förslag som bygger på människors egna resurser, deras egen erfarenhet och ständig bildning som nu nedsättande av borgliga skribenter betecknas som plakatpolitik.

Men hur skulle förslagen annars utformas? Skulle de utformas utifrån de diskussioner som förs i styrelserummen på de stora börsbolagen? Skulle vi anlita ekonomer från Handelshögskolan, där de allra flesta är födda med guldsked i mun? Skulle vi rådfråga näringslivets tankesmedjor som exempelvis Timbro?

Några exempel på texter som har varit på plakaten under årens lopp är:

Allmän och lika rösträtt även för kvinnor utan något krav på en viss förmögenhet

Allmän Tjänstepension och sjukpenning

Maxtaxa på dagis och barnbidrag  40 timmars arbetsvecka

Avskaffat dödsstraff

Åtta timmars arbetsdag

Ny folkskolereform

Allmän a-kassa

Höjda folkpensioner

Rätt till två, fyra och fem veckors semester betald av arbetsgivaren

Ja till fria skolmåltider

Ja till fri sjukvård

Listan kan göras hur lång som helst med reformer som kanske föddes på ett plakat, studiecirkel eller medlemsmöte. Till de allra flesta reformer vi idag är stolta över har högern röstat NEJ. Jag känner mig trygg och stolt med att vara en del av den rörelse som av borgerliga skribenter nedsättande sägs föra en plakatpolitik. Denna politik har gjort Sverige till vad det är idag.

-Peter Holkko, debattartikel i Sekotidningen

You May Also Like