Det borgerligheten kallar plakatpolitik är i själva verket krav på reformer som i över hundra år formats i människors vardag och som i grunden handlar om ekonomisk och social rättvisa.
Kraven har rests på 1000-tals möten, på allt från kongresser till medlems- eller arbetsplatsmöten, på studiecirklar som bedrivits på fritiden i fackets, Folkets hus eller ABF:s lokaler. Det är förslag som bygger på människors egna resurser, deras egen erfarenhet och ständig bildning som nu nedsättande av borgliga skribenter betecknas som plakatpolitik.
Men hur skulle förslagen annars utformas? Skulle de utformas utifrån de diskussioner som förs i styrelserummen på de stora börsbolagen? Skulle vi anlita ekonomer från Handelshögskolan, där de allra flesta är födda med guldsked i mun? Skulle vi rådfråga näringslivets tankesmedjor som exempelvis Timbro?
Några exempel på texter som har varit på plakaten under årens lopp är:
Allmän och lika rösträtt även för kvinnor utan något krav på en viss förmögenhet
Allmän Tjänstepension och sjukpenning
Maxtaxa på dagis och barnbidrag 40 timmars arbetsvecka
Avskaffat dödsstraff
Åtta timmars arbetsdag
Ny folkskolereform
Allmän a-kassa
Höjda folkpensioner
Rätt till två, fyra och fem veckors semester betald av arbetsgivaren
Ja till fria skolmåltider
Ja till fri sjukvård
Listan kan göras hur lång som helst med reformer som kanske föddes på ett plakat, studiecirkel eller medlemsmöte. Till de allra flesta reformer vi idag är stolta över har högern röstat NEJ. Jag känner mig trygg och stolt med att vara en del av den rörelse som av borgerliga skribenter nedsättande sägs föra en plakatpolitik. Denna politik har gjort Sverige till vad det är idag.
-Peter Holkko, debattartikel i Sekotidningen