Olof Palme är 1900-talets främsta svenske politiker. För detta talar omfattningen av hans politiska gärning – han sysslade med allt från högertrafikomläggning till ny ekonomisk världsordning; hans internationella ställning, han var en självklar samtalspartner för politiska ledare från Fidel Castro till Henry Kissinger och hans begåvning att ge politiken en särskild lyster, älskad av många, hatad av andra…
Att de som ogillar de politiska resultaten av 1960- och 70-talsradikaliseringen angrep Palme och som Fredrik Reinfeldt talade om “det galna kvartsseklet” är kanske inte så konstigt.
Men också hans närmaste medarbetare verkade tveka. Välfärdsstaten gick för långt. Vi borde ha förstått att vi inte kunde fortsätta i samma takt, hördes Ingvar Carlsson säga. 1970-talet var en dålig tid för demokratin. Vi drabbades av hybris, menade den gamle Palmepojken Anders Ferm.
Det finns en svårförklarad tveksamhet hos socialdemokratiska partiledare att vilja gå till botten med mordet på Olof Palme och snabbt acceptera polisens olika förslag till gärningsmän. Regeringen Carlsson backade upp Hans Holmérs PKK-spår också under den spektakulära Ebbe Carlssonfasen (och lät bedrövligt nog Anna-Greta Leijon ta hela ansvaret när äventyret havererade). Stefan Löfven tvekade inte att kvälja dom för att peka ut Christer Pettersson men köper nu plötsligt Skandiamannen och vill inte veta av några ytterligare granskningar.
I dag, när nedskärningar och privatiseringar utarmar den solidariska välfärdsstaten är det däremot inte förvånande att en ny generation lyfter fram Palme och idéerna från det radikala 1960- och 70-talet. Idéer som fick fackföreningsrörelsen att kräva makt över sina arbetsförhållanden, kvinnorna att kräva jämställdhet och vänstern att kräva socialism.
Ingen kunde bättre än Olof Palme fånga upp dessa stämningar, förhoppningar, drömmar, sätta ord på dem, foga dem samman och ge dem en inriktning som pekade mot en annan värld – och inte sällan se till att det gjordes politik av dem.
—Kjell Östberg, Aftonbladet Kultur.