I en tid av skenande klassklyftor borde vänstern tala klarspråk om orättvisor.
Vi lever i en tid av exploderande ojämlikhet. Efter en kraftfull utjämning under 1900-talet, då världskrigen förstörde enorma mängder kapital, inkomstskillnaderna minskade, välfärdsstaterna byggdes och det sociala avståndet mellan klasserna krympte pekar alla kurvor nu sedan länge åt motsatt håll.
Trenden är densamma i alla västländer. Men Sverige är ett extremfall. Vår mycket starka koncentration av förmögenheter – den allra rikaste procenten har femdubblat sina rikedomar på 20 år – har tillsammans med politiska reformer som gynnat de rika och drabbat de fattiga gjort Sverige till ett av de länder där inkomstklyftorna ökat mest de senaste 30 åren. Möjligheten till klassresor har dessutom inte förbättrats sedan farfar var ung. Den sociala rörligheten står stilla.
Hur har västvärldens politiker kommit undan med detta? Varför så få revolter? Var är barrikaderna?
Vi går nu in i ännu en valrörelse som kretsar hårt kring den kriminalitet som växer ur klassamhället. Samtidigt råder, också som vanligt, en bred beröringsskräck inför hur de ekonomiska eliternas ökande rikedomar alstrar denna ojämlikhet. Klyftornas symtom ska mötas med repression eller i bästa fall sociala insatser, men dess orsaker lämnas orörda. Trots att det ligger i den stora majoritetens ekonomiska egenintresse att fördela rikedomarna jämnare.
En förklaring, inte den enda, är borgerlighetens ideologiska övertag på en viktig punkt. För under precis samma tid som klassklyftorna vidgats har allt fler blivit övertygade om att vi lever i ett slags “rättvist” meritokratiskt system, där idoga studier och hårt arbete är det som avgör din framtid och där klassresan uppåt är möjlig för den som lägger manken till.
Visst, vänstern kan säkerligen även i framtiden segra i val då och då utan att utmana denna berättelse. Men vinner man inte den ideologiska debatten om vad som orsakar de rikas rikedom och de fattigas fattigdom, så kommer man obönhörligen att förlora kampen om samhällsutvecklingen.
—Petter Larsson, kulturartikel i Aftonbladet.