Vi kan inte ha en svensk utrikesminister som åker till Ankara och fjäskar för en islamistisk despot och lovar att sälja ut svensk yttrandefrihet på beställning. Och dessutom sedan ljuger om det när svenska journalister frågar vad som egentligen sades.
Tobias Billström reste till Turkiet dagen före julafton för att smöra för Erdoğan som en del i de svenska Nato-förhandlingarna, denna alltmer förnedrade uppvisning i svenskt kryperi. I turkiska medier rapporterades det efter mötet att Billström lovat att det ska bli förbjudet att i Sverige vifta med flaggor för terrorstämplade organisationer, som PKK. Det svenska utrikesdepartementets pressavdelning förnekade inledningsvis detta.
Tidningen Dagens ETC fick dock tag på ljudupptagningen från mötet med de turkiska journalisterna. De visar att Billström visst säger att regeringen vill förbjuda flaggviftande. Han lovar i intervjun en lag som ska kunna träda i kraft 1 juni.
Billström hänvisar i intervjun till den grundlagsförändring som började gälla vid årsskiftet, och som gör det möjligt att begränsa föreningsfriheten för grupper som ägnar sig åt terrorism. Grundlagsförändringen ska i sin tur följas av en lag som kriminaliserar deltagande i terrororganisationer. Billström verkar mena att den även öppnar för att flaggviftning av exempelvis en PKK-flagga ska kunna bli olagligt.
Billströms uttalande är häpnadsväckande, och ytterligare ett bevis för den farliga situation vi befinner oss i när det gäller skyddet av grundläggande fri- och rättigheter. Får en svensk medborgare i framtiden vifta med en PKK-flagga i protest mot Erdoğan, eller klassas hen automatiskt som terrorist?…
Man kan vara för svenskt Nato-medlemskap eller ej, det måste finnas gränser. Sverige kan inte sälja ut svenska fri- och rättigheter på order från en politiker som sätter meningsmotståndare och journalister i fängelse, och systematiskt terrorklassar alla som kritiserar honom. Billströms agerande försvagar både svensk demokrati och vår ställning internationellt…
Vi var många som var kritiska till den snabba svenska Nato-ansökan, och uttryckte oro för vilka risker det förde med sig. Löftet från den dåvarande regeringen – och den dåvarande oppositionen – var att den svenska utrikespolitiken skulle kunna förbli självständig, grundad på svenska värderingar.
Nu verkar i stället alla spärrar släppa, i det auktoritära race mot botten vi nu befinner oss i. Det mest skrämmande är att det inte heller finns starka röster i politiken som protesterar – eftersom stödet för Nato-medlemskap är så brett så håller alla tyst, medan medborgarnas rättigheter säljs ut.
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.