Aldrig har en klass med fredliga medel degraderats så snabbt som arbetarklassen under 1900-talets sista decennier. Inom loppet av tio år, från Margaret Thatchers valseger -79 till Berlinmurens fall reducerades det manuella arbetets klass från allt till nästan ingenting.
Från att av många socialister ha betraktats som samhällsutvecklingens spjutspets – och även av borgerligheten respekterats som en seriös politisk kraft – krympte arbetarklassen i det allmänna medvetandet under 90-talet till en svag grupp där var och en i fortsättningen fick klara sig bäst den kunde, eller i välgörenhetssolidaritetens namn möjligen borde tas om hand.
Degraderingen sammanföll med början på socialismens alltjämt pågående kris, vilket inte var någon slump. I förra epokens strängt materialistiska ideologi fick industriarbetarna nyckelrollen genom sin ställning i produktionens centrum. Den snabbt växande klassen byggde framtiden i fabrikerna, och skulle enligt marxismen därigenom vinna styrka stor nog att efter kapitalismens sammanbrott bygga det klasslösa samhället. Men efter rekordåren började arbetarnas andel minska och digitaliseringen förstärkte tendensen. Produktivkrafternas utveckling har sedan dess medfört att medelklassen vuxit. Den ideologiska grunden för arbetarklassens politiska och sociala status rycktes därmed undan…
Den socialistiska rörelsen måste å det snaraste göra upp med de senaste årtiondenas fördomsfulla syn på det manuella arbetets klass. Världen behöver en vänster som på nytt låter politiken genomsyras av respekt för arbetarklassen. Arbetarrörelsen måste återigen leva upp till sitt stolta namn och utveckla en andra generationens ideologi, anpassad till nutidens förutsättningar.
Med sitt rika praktiskt politiska arv har den svenska vänstern sällsynt goda möjligheter att lyckas med den uppgiften. Men i så fall krävs att arbetarfacken, vänsterpartierna och medelklassvänstern engagerar sig i saken. I ekumenisk anda föreslår jag därför att den samlade vänstern ägnar tiden fram till nästa val åt att återupprätta förtroendet för arbetarklassen. Även om regeringsmakten går förlorad har vi då lagt grunden för något långt viktigare: för socialismens renässans.
—Jan Lindholm, essä i Dagens Arena.