Till det manuella arbetets förtjänster hör sådant som att du slipper kasta bort tid på en massa möten som sällan ger resultat, där alltför många pratkvarnar och frasmakare firar inbillade triumfer.
I arbetaryrken kan du i regel göra ditt jobb utan att behöva sälja din själ, utan att låtsas intresserad när chefen rapporterar från ännu en konferens med likasinnade babblare i London, Berlin eller New York, och under fikat förtroligt förtäljer anekdoter om någon därvarande potentat.
Själv föredrar jag i praktisk mening meningsfulla arbeten, där du äger friheten att slippa se ned på eller tycka synd om någon som anses stå under dig. Ditt jobb kanske inte alltid är så kul, men du gör i alla fall nytta. Jag uppskattar den ofta något tjuriga stolthet hos arbetskamrater som växer ur vetskapen om att vi trots allt gör ett jobb som måste göras, som många andra tycker sig för fina för att utföra…
Till de mer svårfångade inslagen hör det manuella arbetets glädje, ty den är anspråkslös och har som sådan svårt att göra sig hörd i vår skrävlande tid. Försöker du göra upplevelsen till något storslaget kommer den att gå förlorad i alldeles för högt ställda förväntningar; drömmer du fortfarande om ett klasslöst jordiskt paradis är den heller inte mycket att komma med…
Ur det manuella arbetets erfarenheter växer ett kamratligt förhållningssätt inte bara i den politiska jämlikhetens mening, utan till tillvaron i stort. För varje sann humanist är det en föredömlig hållning, raka motsatsen till den borgerliga kulturens fisförnäma fasoner, därtill ett välbehövligt alternativ till medelklassens romantisering av teoretisk kunskap och utbildning. Som sådan förtjänar den all respekt, och i rådande läge mer än så.
För att demokratins kris ska kunna övervinnas måste respekten för det manuella arbetets kvaliteter och arbetarklassens djupt humanistiska kultur återupprättas.
-Jan Lindholm, Pensionär med ett yrkesliv som skolvaktmästare och städare bakom sig, debattinlägg, Dagens Arena