Jag vet att min egen snåla inställning till försvarsmakten, som jag haft sedan den dag för mer än fyrtio år sedan då jag valde att vägra värnplikt, knappast är en majoritetsuppfattning. Men jag förblir likväl chockad över att försvarskritiska uppfattningar nästan inte längre hörs i svensk debatt.
Samtidigt går många svenskar omkring och inbillar sig att Sverige är mer fredsvänligt än andra nationer. Jag får intrycket av att de helt enkelt inte blivit informerade om att Sverige är en av världens ledande vapenexportörer; svenska vapen återfinns i de flesta krigssituationer i världen.
En lång tradition av antimilitarism, som alltid varit levande inom arbetarrörelsen, är idag nästan helt bortsopad. Det befästa fattighuset hette en stridsskrift som en ung Per Albin Hansson utgav i förra seklets början.
Även bland s-märkta opinionsbildare hörs sällan någon hård kritik mot denna skräcködla Nato från kalla krigets dagar. Det är t ex fullt möjligt att både fördöma Putins aggression och samtidigt varna för den destruktiva roll som ett växande Nato har och de ökade spänningar i Östersjöområdet som svensk upprustning leder till…
Den långa antimilitaristiska traditionen bör därför av många skäl återupplivas. Den kastar ett starkt sken, ett civilisationskritiskt sken, över den bisarra militära upprustning som pågår på många håll i världen.
Vem förmår idag ens tänka tanken att de mer än åttio miljarder som 2025 ska läggas på försvaret istället läggs på att få utsatta förortsmiljöer att resa sig på benen och undanröja de mekanismer som får gängvåld och organiserad brottslighet att gro? Jag tror att svensk politisk debatt mist de där kritiska perspektiven på de prioriteringar som görs.
Den antimilitaristiska traditionen måste återupplivas. Framtiden klarar sig inte utan den.
-Göran Greider, ledare i DalaDemokraten