Ordet kommunist har börjat användas flitigare. Borgerliga ledarsidor varnar för en “kommuniststödd” regering. “M släppte fram en kommunist” ryade Åkesson efter talmansvalet. Ack, om det vore så väl, är den spontana reaktionen. Men man bör begrunda den trestegsraket som håller på att avfyras. Steg 1: det mesta till vänster om socialdemokratin etiketteras kommunism. Steg 2: ordet kommunism görs synonymt med våld och förtryck. Steg 3: allt till vänster om socialdemokratin tystas med bannlysning och förbud…
I våras ville studentkåren i Göteborg utesluta Marxistiska Studenter som kårförening. De avkrävdes en redogörelse för bland annat “huruvida de aktivt förespråkat marxistiska idéer, och om de säljer böcker som främjar marxismen”. Efter kampanjande och efter upprop från akademiska prominenser (Liedman, Therborn m.fl.) försvann hotet. En liten seger för demokrati och yttrandefrihet…
Marxistiska Studenter klarade sig alltså bra. Men tendensen är allvarlig. Den kräver två slags moteld. Steg 1: Försvar för yttrande- och föreningsfrihet. Steg 2: Begreppsstrid om innebörden i kommunism. Som en 15-åring i min närhet sa om sin kloka kompis: “Anton är kommunist Han tycker alla ska ha det lika bra.”
– Olle Josephson i Clarté