År 2006 anlände Amazon (till Leipzig i den forna DDR delen av Tyskland), världens största e-handelsföretag, en koncern med flera hundratusen anställda och över hundra miljarder dollar i intäkter. I utkanten av Leipzig, nära motorvägen till Berlin, lät bolaget bygga en 75 000 kvadratmeter stor lagercentral för distribution av allt från toalettpapper och hundmat till böcker och DVD-filmer. Fullfilment center heter det i bolagets vokabulär. En plats där drömmar ska gå i uppfyllelse…
Av 240 arbetare som for till Leipzig i uppstartsgruppen är 18 kvar efter tre år. (En av dem, Bogdan, berättar):
– Du är hela tiden övervakad. De registrerar ditt tempo, hur lång tid det tar för dig att ta dig från en punkt till en annan. Om du stannar till hos en arbetskamrat och pratar lite, kommer gruppledaren eller chefen och frågar varför det dröjde så länge för dig att gå till nästa fack. De vill veta vad du gjorde under den förspillda tiden…
Jag tror inte att någon klarar orderplockningen hos Amazon längre än fem år. Sedan är kroppen slut. Utbränd, du ger dem allt men får inget i utbyte. Till den fysiska påfrestningen kommer den psykiska, Det äcklar mig hur de befordrar folk. Om du slickar chefen i arslet kan du få ett nytt lättare jobb; låter du bli kan du glömma det. På Amazon är det inte tal om att jobba tillsammans. De hetsar oss mot varandra istället…
—Ur boken Kapitalets automatik, Mänskliga robotar & systematisk dumhet (sid 111 – 119), av Mikael Nyberg,
Se även recension i eFOLKET.