September 2008 blev Lehman Brothers de första som ansökte om konkurs. AIG följde snart efter men räddades av den amerikanska staten med 182 miljarder dollar. (Trots att de hade rapporterat en förlust på 61 miljarder dollar i slutet av 2008 – den största kvartalsförlusten för något företag i historien – spenderade AIG året därpå 165 miljoner på bonusar till sin avdelning för finansiella tjänster).
Sedan följde en global lågkonjunktur. Arbetslösheten och den ekonomiska ojämlikheten sköt i höjden. Från 2005 till 2011 sjönk medianhushållets förmögenhet med 35 procent. Andra länder kanske skulle ha fängslat de personer som åstadkommit detta. På Island dömdes tjugonio bankchefer för förbrytelser som hade lett till krisen 2008; en vd fick fängelse i fem år. Men i USA räddades alla bankerna av staten. Många blev rikare än de hade varit innan.
Finanskrisen var en klassisk blåsning – ett bondfångeri, ett confidence trick genomfört av confidence men.
Bedrägeri ligger i det här landets DNA. Det är ett land som grundades på tanken att det är bra, viktigt och rentav ädelt att se en möjlighet och ta det man kan. Historien går tillbaka till den första tacksägelsen. Både bedragaren och hans måltavla vill dra nytta av en situation; skillnaden mellan dem är att bedragaren lyckas.
Finanskrisen 2008 var en långdragen, praktfull demonstration av att den bästa chansen till ekonomisk trygghet i USA är att bli riktigt bra på att utnyttja andra människor. Detta har alltid varit fallet, men det börjar genomsyra i princip hela samhället. Och det är inte särskilt bra att lära sig den läxan så som millenniegenerationen gjorde – precis när vi blev vuxna.
—Jia Tolentino i boken Falsk spegel och i Svenska Dagbladet.