Hur många gånger sade Stefan Löfven under sin presskonferens på måndagen att det var Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar som genom att liera sig med de högernationalistiska krafterna, skapat den svåra politiska kris som landet nu kastats ut i? Mellan tummen och pekfingret: 7-8 gånger?
Innan dess hade han talat sig svettig för allt fantastisk som den här regeringen (som många närmast betraktat som ett fuskbygge) åstadkommit, när det gäller i stort sett allt: jobben hade blivit många fler, vården hade fått enorma resurser, skolan var bra, de gamla, de sjuka – enorma satsningar. Infrastruktursatsningar i miljardklassen, nyindustrialisering i Norrland, mest ambitiösa klimatmålen någonsin, fler poliser, fler hyresrätter, kamp mot mäns våld mot kvinnor…
“Det finns saker som kan bli bättre”, sköt han in vid ett tillfälle. Är det verkligen möjligt? Om en oberoende medborgare ur den moderna svenska historien hade lyssnat må han väl snart ha utbrustit: Denna regering, bildad på detta klena politiska bygge som kallas Januariöverenskommelsen, måste ju vara den mest framgångsrika svenska regeringen sedan Dackefejden…
Från de politiska journalisterna kom efter Stefan Löfvens anförande om “det bästa landet i hela världen” nästan enbart tekniska politiska frågor: Kan du tänka dig att prata med henne eller med honom eller bara med hen? Och vad säger då A, B & C? Vad gör talmannen då? Ingen enda fråga som Stefan Löfven varken kunde eller ville svara på.
Nu var ju detta inte ett valmöte (bara Löfven trodde inledningsvis det), men borde det ändå inte finnas utrymme för någon viktig politisk fråga, någon typ av ideologisk markering? Om rättvisare fördelning, om de stora multinationella bolagens skatteflykt, om jämlikhet, solidaritet. Allt sånt som Socialdemokraterna pratade om i hundra år, men sen lade på hyllan i slutet av förra seklet…
Kommer den politiska kartan helt att ritas om? Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att vara socialdemokrater igen, Vänsterpartiet vägrar agera dörrmatta – och ett antal partier som hänger på gärsgården marscherar ut ur den svenska politiska historien. Kanske det.
—Johan Croneman, kulturkommentar i Dagens Nyheter.