Å ena sidan: En obekymrad strid ström av tv-underhållning, knasiga lekar, matlagningsprogram som bokstavligt talat aldrig ta slut – och då menar jag aldrig tar slut.
På åtminstone ena halvan av sociala medier skiner alltid solen. Det är öl, vin och sprit i flaskor, i glas, i motljus. Barnen är glada, välklädda, och föräldrarna älskar sina ungar och naturen är underbar och sommarhuset och havet, skogen, svampen och bären, och kolla “vilken mat vi äter i dag”!
Jag ser numera helvetet som en plats där man surras fast framför en skärm och får se matlagningsprogram och “det bästa” från Instagram för eviga tider. Man sitter där och bara drömmer om hur bra det var förr, när man i stället långsamt fick brinna i helvetet. Det var tider…
När jag växte upp stod vi inför en kärnvapenkatastrof. Vid några tillfällen hängde det på några få sekunder. Det skulle totalförstöra stora delar av planeten. Atomvinter. Strålningsdöd. Det var vardagsångest.
Över femtio procent av alla mellan 16 och 25 är i dag helt övertygade om att ingenting längre kan göras (undersökning vid Bath University, 2021). Och jag som varit pessimist hela livet, sotsvart i perioder, uppgiven långa tider – jag gräver plötsligt efter lite hopp. Inte för egen del, men för barnens skull.
Vad säger vi till våra tonåringar: “Gå ut på gatorna och demonstrera – mot hela skiten.” “Gå med i ett parti och ett ungdomsförbund och försök göra din röst hörd i demokratins namn.” “Hörni ungdomar, om typ tre-fyra decennier är det slut, det är knappast nån mening med algebra och freden i Knäred. Bli hemma vid skärmen. Njut av det som är kvar.”…
Morsan såg på tv i lördags i rummet bredvid, TV8, “Morden i Midsomer”. Började 20.00 slutade 00.15. Mamma såg under den tiden reklam i nästan 60 minuter.
Jag sitter i ljuset vid en annan skärm och konstaterar att vi på väg ut över stupet i alla fall kan roa oss med hur mycket reklam som helst. Shoppa ihjäl sig är ändå en död i skönhet. Det är bara att tuta och köpa.
—Johan Croneman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.