I dagarna är det 90 år sedan svensk militär i Ådalen med gevär och kulsprutor dödligt besköt ett demonstrationståg med 3 000 – 4 000 obeväpnade medborgare.
Borgare och en del ledande socialdemokrater valde, liksom SvD och Nationalencyklopedin att betrakta Ådalshändelserna som en “kravall”, en sammanstötning mellan en ansvarsfull “polisiär” bevarare av ordningen gentemot en ansvarslös och “våldsbejakande” anarki.
De som i oktober 1930 hade gått i strejk för att protestera mot Marmaverkens lönesänkning med 4 öre/tim skördade inte några omedelbara framgångar. Men de, och Ådalens arbetande befolkning, åstadkom i handling något långt mera långsiktigt: att åstadkomma att klasskampen mellan arbetarklass och kapitalister för avsevärd tid framöver lutade över en liten bit till arbetarnas fördel.
Det kapital, som då liksom nu var vid makten, som i ett halvsekel hade uppmuntrat och finansierat strejkbryteri, insåg genom erfarenheten från Ådalen att det vore mera fördelaktigt att förlita sig på “kompromissvilliga” arbetarledare än på hatade, svartfötter som måste skyddas av deras militär. I Saltsjöbaden 1938 överenskoms att det skulle bli slut med strejkbryteri och “unionbusting”. Socialdemokratins ledare åtog sig i gengäld att hålla militanta arbetare (ex.vis. dåtidens kommunister) vid hornen, medan kapitalet i lugn och ro kunde mjölka arbetande. Den hyllade “svenska modellen” knäsattes, och länge ansågs den vara framgångsrik, i synnerhet så länge våra och konkurrenter grannländer ännu var krigshärjade, och det ännu fanns socialistländer som hotade systemet.
Men allt fast förflyktigas. Nu håller kapitalet, som är sig likt, hur mycket det än förändras, sedan 30-40 år på att ta tillbaka huvuddelen av det som folket i Ådalen vann. Dagens arbetarklass må vara större och ser annorlunda ut. Den svälter inte på samma sätt som många de arbetande i Ådalen. Den har ofta såväl Villa, Volvo och Vovve, men är kanske lika missnöjd och snarast mera maktlös.
Staten får åter sedan 2006 sätta in militär – som numera inte är värnpliktig – mot demonstrationer, såframt man väljer att uppfatta deltagarna i “kravaller” som “terrorister”, i den mån dess polisiära, tungt bestyckade “Nationella insatsstyrka” inte räcker till. Och högerpartierna får nu – liksom på 30-talet – hjälp av fascisterna med att profitera på missnöjet genom att rikta det mot muslimer i stället för mot judar.
—Hans Isaksson, Clartébloggen.