Vad gör den socialdemokratiska vänstern? 

Varför är det så ont om initiativ utanför partifållan från den socialdemokratiska vänstern i Sverige? När den fackliga kritiken var som hetast mot det nyliberala Januariavtalet lyckades LO:s styrelse samla sig till en debattartikel i DN 2020 där man ställde fem krav:

Pensionerna måste öka rejält. Arbetskraftsinvandringen måste göras om så att människor inte utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Nej till försämringar i arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen. Sjukförsäkringen måste återigen bli en fungerande social försäkring. Mer pengar till kommuner och regioner genom att kapitalskatten höjs.

Detta hade varit en utmärkt plattform att gå ut brett med. Det är just någonting sånt vi behöver idag – några viktiga vänsterkrav som kan samla folk.

Göran Greider skrev för ett tag sedan att han hade radikaliserats och med det menade han, om jag förstått rätt, att han hade tagit några steg vänsterut. Han skrev lite senare en artikel med rubriken “Klasskriget upphör aldrig”. Det är en marxistisk tanke och den skulle faktiskt också kunna utgöra grundvalen för nya initiativ. Klasskriget pågår inte bara var fjärde år, när det är val till riksdag, regioner och kommuner…

Det är förvånansvärt att den socialdemokratiska vänstern har så svårt att tänka utanför partifållan. Visst, de är partimedlemmar, men deras helt öppna kritik mot partihöger är omfattande. Varför kan man till exempel inte tänka sig att stödja fackliga initiativ, som det LOs styrelse tog i kampen mot Januariavtalet.

Varför har man så svårt att se någonting positivt i spontana folkliga opinionsyttringar utanför partiet? Den socialdemokratiska vänstern saknar inte organisatoriska förmågor. Man är bra på att organisera seminarier och liknande. Men att ta steget ut till folket vill man inte. Allt ska ske innanför partifållan.

S-vänster saknar heller inte, vad jag förstår, goda kontakter med fackföreningsrörelsen. Men det är ytterst sällan man berör fackliga frågor. Det lysande undantaget är nättidningen Arbetet som verkligen driver många av arbetarklassens kampfrågor. Nättidningen Dagens Arena däremot har inordnat sig i partifållan.

När Jonas Nordling var chefredaktör var D(agens) A(rena) bred och frustande vital. Men under den nya chefredaktören har den blivit förvånansvärt tråkig och läsvärd enbart för partifunktionärer…

Den socialdemokratiska vänstern har i val efter val klagat över Sverigedemokraternas framgångar och arbetarrörelsens motgångar. Man har kritiserat partiledningen för att den inte värnar om sina kärnväljare, arbetarklassen. Men vad har man själva gjort för att vända trenden? Inte mycket.

Peter Sundborg, inlägg på Clartébloggen.