Marknadshyror är heller ingenting nytt. För hundra år sedan hade Sverige mer eller mindre oreglerade hyror. Resultatet: fattigdom, trångboddhet och extrem bostadsbrist. För att lösa nöden formulerades tanken om den sociala bostadspolitiken, där boendet gick från att vara en vara bland andra till en kollektiv nyttighet. Det egna boendet skulle vara en rättighet för alla – inte ett privilegium för några.
Den oreglerade bostadsmarknadens monumentala misslyckande tycktes vara historia. Så varför snackas det plötsligt om marknadshyror? Svaret är lika delar ideologiskt som ekonomiskt.
Skatteomläggningen under framför allt regeringarna Reinfeldt – rot-avdraget, fastighetsskatten, slopade investeringsstöd och ränteavdrag för hyresrätter – gynnade medvetet villor och bostadsrätter framför hyresrätter. Konsekvensen blev att byggtakten på hyresrätter halverades.
Men förutom det rent ideologiska intresset av att smula sönder hyresregleringen finns det pengar att tjäna. Fastighetsägare, riskkapitalbolag och finansiella aktörer ser miljardbelopp för ögonen när dörren till hyresmarknaden öppnas på glänt…
Urbanteoretikerna Peter Marcuse och David Madden formulerar, i “In Defense Of Housing”, kampen om boendet klarast: “Bostaden är i allra högsta grad politisk. Utformningen av bostadsmarknaden är alltid resultatet av strider mellan olika grupper och klasser.”
Hur vi bor är med andra ord resultatet av makt och motstridiga intressen. Antingen avreglerar vi bostadsmarknaden, gör boendet till en renodlad vara och gör en liten klick fastighetsägare och riskkapitalister förmögna. Eller så använder vi gemensamma resurser för att garantera en jämlik bostadsmarknad…
För Timbro och högern i stort är växande klyftor aldrig ett problem. Så länge vinstintresset säkras.
—Daniel Mathisen, ledare i Dagens Arena.