2019 börjar med att olika borgerliga politiker annonserar nya attacker mot välfärdssystemet. Nu handlar det om det allmänna barnbidraget. Joar Forsell från “Liberalerna” (tidigare Folkpartiet) meddelar i morgonekot på P1 att det allmänna barnbidraget bör ersättas med ett behovsprövat. Han får stöd från Centerpartiets Magnus Ek och moderaten Jan Eriksson.
Ännu handlar det om trevare, de har ännu inte sina partier bakom sej. Det är försöksballonger för att undersöka vilka möjligheter denna typ av kontrareform har.
Samtliga tre draperar sina förslag i tal om att det är orimligt att välbeställda familjer som inte har behov av bidraget får det. Man exemplifierar med att välsituerade lägger bidraget på hög i sparande till en insatslägenhet eller något dylikt för användning när barnet blivit vuxet. De försöker framställa sitt förlag som ett sätt att bekämpa ojämlikheten i vårt samhälle. Och många kanske håller med spontant. Varför ska välbeställda familjer få barnbidrag?
Men herrarna Forsell, Ek. och Eriksson spelar falskt. Låt oss titta närmare på vad det allmänna barnbidraget handlar om.
Det allmänna barnbidraget infördes 1948 och är till för att utjämna mellan olika skeden i livet. När vi är sjuka får vi sjukersättning, när vi blir äldre får vi pension etcetera. Och barnfamiljer får barnbidrag för att hjälpa till att täcka de extrakostnader som en barnfamilj har.
Det är sant att välbeställda och rika kan lägga undan barnbidrag till framtiden medans lågavlönade måste använda det till de löpande utgifterna varje månad. Det beror ju på att vi lever i ett ojämlikt samhälle. Inkomstskillnaderna är för stora. Men dessa orättvisor bekämpas inte med att behovspröva barnbidrag utan med skattepolitik, inkomstpolitik och fackliga låglönesatsningar.
Herrarna Forsell, Ek och Eriksson tillhör partier som för bara några veckor sedan genomförde skattelättnader riktade speciellt till de välbeställda (värnskatteförändringen) och som under sin tidigare regeringstid (alliansregeringen 2006-14) genomförde kraftiga försämringar för sjukskrivna, arbetslösa med flera för att istället prioritera de välavlönade som fick lejonparten av skattesänkningarna. Vi har aldrig hört dessa partier klaga på den allt mer ökade ojämlikheten. Tvärtom har de alltid försvar den.
Låt oss fundera på vad behovsprövade barnbidrag skulle betyda i verkligheten. I en skola skulle vissa barn som lever i familjer med lägre inkomster få bidraget, andra inte. Välbeställda barn skulle kunna säga: “Dina föräldrar tjänar så lite pengar så att mina föräldrar måste betala skatt till ditt barnbidrag”.
Och var skulle gränsen gå? Eller ska det finnas flera nivåer?
Det generella bidraget är till för att undvika dessa problem. Genom att även mer välbeställda får barnbidraget så läggs grunden för att de också accepterar beskattningen som är nödvändig. Vid behovsprövning kommer många (inte alla) inom medelklassen att ifrågasätta varför de ska vara med och betala för andra. Som det är i USA. Där höginkomsttagare bekämpar fri collegeutbildning och allmän sjukförsäkring just för att de inte vill “betala åt andra”. Behovsprövning kommer att stigmatisera de lågavlönades barn. Trots att det är de lågavlönade som genom sitt arbete på industrier och i vårdsektorn bär samhället på sina ryggar medans inte så få höginkomsttagare inte tillför samhället något som motsvarar deras bisarra inkomster.
Det är för att undvika utpekande och för att få ett allmänt stöd till barnbidraget som vi gjort det generellt. På samma sätt som vi har fri skollunch åt alla.
De ovan citerade borgerliga politikerna vill förvandla välfärdssamhällets rättigheter till allmosor som de fattigaste ska känna tacksamhet för att de får.
Så låt oss riva den falska masken av herrarna Forsell, Ek och Eriksson och låt oss bland vänner och arbetskamrater sprida förståelsen för den allmänna välfärdspolitiken.
Peter Widén
