Tisdagen den 8 oktober styrde eFOLKETS reporterteam, denna gång bestående av Rolf Waltersson och undertecknad, kosan till Torshälla Bibliotek. Vi var nyfikna på det föredrag som stadsarkivets Sanna Nyholt skulle hålla. Rubriken var “Den okända historien om Eskilstunas sinnessjukhus”.
Vi blev inte besvikna, det vi fick höra var en historia som tyvärr många av oss är alltför dåligt insatta i. De flesta Eskilstunabor har nog bara en dimmig bild av att Balsta varit ett sjukhem. Eller var det ett ålderdomshem?
Sanna Nyholt redde ut det hela. Den stora byggnad som ligger vid vägen och idag är känt som Balsta musikslott var sjukhem mellan 1920 och fram till någon gång på 70-talet. Sinnessjukhuset var inhyst i den byggnad som ligger bakom huvudbyggnaden och som idag är en förskola. Den verksamheten lades ner 1963. Huvudbyggnaden som tidigare var sjukhem är alltså idag centrum för olika musikband som använder de gamla patientrummen som replokaler. En viktig kulturinstitution i Eskilstuna.
Sanna berättade att det med början årtiondena före sekelskiftet byggdes en rad liknande anläggningar i Sverige. I Balsta-komplexet inhystes marginaliserade och sjuka människor. Fattiga, psykiskt sjuka, alkoholister och åldringar. Kort sagt grupper som man ansåg inte kunde vara eller skulle vara ute bland allmänheten.
Faktum är att beslutsfattarna bakom dessa projekt tyckte att de gjorde något gott. Innan dessa institutioner fanns gömdes ofta funktionshindrade, psykiskt sjuka och andra som man tyckte var “onormala” i bodar, på vindar eller i källare. Man kan säga att man låste in dom och kastade nyckeln, menade Sanna.
Ur det perspektivet kan man tycka att byggandet av institutionerna var ett framsteg. Problemet är att man inte gjorde mycket vettigt med de omhändertagna.
De på sinnessjukhus intagna avhumaniserades och behandlades därefter. Den övergripande målsättningen blev att göra dem “lugna”.
“Oroliga” patienter kunde till exempel placeras i “dårkista”. Där fick man ligga tills man blev “lugn”. För många måste det varit en närmast outhärdlig tortyr.
Det fanns anordningar där människor snurrades runt med samma målsättning. En teori var att sinnesoro skulle kunna botas med chockverkan. En fullständigt bisarr metod som Sanna beskrev innebar att patienten fick gå på en bro där en lucka plötsligt öppnade sej och vederbörande ramlade rakt ner i iskallt vatten där han/hon kunde få ligga flera timmar.
Att ligga i vatten under lång tid, ibland upp till ett dygn var en metod som användes frekvent och kallades “långbad”. Patienten låg då i ett kar täckt av ett täcke med enbart ett hål där huvudet kunde sticka upp.
Alla dessa faciliteter fanns inte på Balsta, men långbad fanns. Liksom naturligtvis tvångströjor och fastspänningsanordningar.
En del bättre bemedlade Balstapatienter kunde ha egna sovrum. De mindre bemedlade sov i salar med upp till sju sängar. Det gemensamma dagrummet var den lokal som de intagna tillbringade så gott som all vaken tid i .
Men allra starkast blev Sannas genomgång när hon beskrev konkreta människoöden. Jag ska här uppehålla mej vid tre livsöden. Flickorna Greta och Judit och fröken Signe.
Greta var dotter i en etablerad hantverkarfamilj i Eskilstuna. Vid 17 års ålder ansåg hennes föräldrar att hon mest satt och tjurade, sa inget, var aldrig glad. De tog initiativet till att hon togs in på Balsta sinnessjukhus. Sanningen var att hon inte alls var sjuk, utan deprimerad efter att antagligen utsatts för ett övergrepp. Väl inne på Balsta utsattes hon för “behandlingsmetoderna”. En fullt frisk, men tillfälligt deprimerad, flicka förvandlades till ett institutionsoffer. Hon kom aldrig ut i friheten. En vårdare som kände henne mot slutet av hennes liv berättade att hon i alla fall såg henne glad en gång,. Det var när hon för första gången (och kanske enda) fick följa med på en busstur. Samhället stal hennes liv. Mot slutet av sitt liv flyttades hon till Sundby sjukhus
Samhället stal också Judits liv. Hon togs in på Balsta vid 19 års ålder. Judit, en piga som våldtagits av sin husbonde och blivit gravid. När hennes mor fick reda på det kom det fram att samma husbonde våldtagit även henne. Modern orkade inte mer, hon dränkte sej. Detta knäckte Judit som föll ner i depression. Det blev anledningen till att hon togs in på Balsta sinnessjukhus. Barnet togs ifrån henne och fosterhemsplacerades
Hon var otröstlig och grät oupphörligt. Vilket ledde till att hon gick samma öde till mötes som Greta.
Greta och Judit satt på samma avdelning. En tredje kvinna på samma avdelningen kallades fröken Signe. Hon kom från en högre samhällsklass men hade anklagats för oegentligheter som aldrig bevisades.
I dokumentationen framkommer det att fröken Signe inte fann sej i sitt öde. Hon var upprörd över hur hon och de andra kvinnorna behandlades och protesterade . Man nästan ser Jack Nicholsons huvudfigur McMurphy i Gökboet framför sej. Hon maldes dock ner.
Jag undrar för mej själv om hon till och med gick samma öde till mötes som McMurphy: lobotomering. Denna metod började användas på 50-talet. Man gjorde inte lobotomeringarna på Balsta utan skickade iväg patienterna till institutioner där själva ingreppet gjordes.
Ett av de klagomål som Signe framförde var att manliga skötare kunde komma in till kvinnorna under natten. Andra kvinnor hade framfört liknande vittnesmål men avfärdats. Deras berättelser sågs som sjuka människors fantasier. Dock framgår det att en manlig skötare skildes från sin tjänst och att Balsta gick över till att enbart anställa kvinnliga sköterskor.
När det gällde patienterna var kvinnliga och manliga strikt åtskilda och bodde på skilda våningsplan.
Reportageteamet från eFOLKET var inte ensamma om att söka sej till Biblioteket i Torshälla denna tisdag. Salen var överfull och även arrangörerna uttryckte sin förvåning. De ska ha tack för initiativet och Sanna Nyholt ska ha en stor eloge.
Det stora antalet åhörare visar på att det uppenbarligen finns ett starkt intresse för denna typ av folkbildning.
Rolf och undertecknad styrde den korta färden mot hemstaden Eskilstuna. Märkligt nog skulle undertecknad senare på kvällen just till Balsta för att repa med det band jag är medlem i. Men i tankarna är det svårt att släppa Greta, Judit och Signe. Och kanske är det vår plikt att aldrig glömma dem.
Peter Widén
