Risken för spirande klasskamp och inter-etnisk solidaritet ska kvävas i nationalistisk yra
Det blev som väntat ett kraftigt övertag, 76 procent, för ja-sidan i folkomröstningen i den kurdiska regionen i Irak. Omröstningen handlade om den kurdiska regionen ska bli politiskt oberoende, med andra ord bryta sig ur Irak, och bilda en självständig stat.
Den kurdiska regionens president, Massud Barzani har annonserat en förestående process av förhandlingar med regeringen i Bagdad, som han menar kommer att ta cirka två år i anspråk.
Barzani, som är överhuvud i den sedan länge politiskt dominerande klanen i Kurdistan, har på senare tid ställts inför flera problem och en tilltagande opposition. Växande ilska över den utbredda korruptionen, de stora inkomstklyftorna och det som med en eufemism skulle kunna beskrivas som ”det demokratiska underskottet” ligger med säkerhet bakom Barzanis tilltag att just nu spela ut det nationalistiska kortet.
Klanen Barzani har en lång historia av manövrer, där också temporära eller mer varaktiga överenskommelser med Israel, Saddam Hussein, Iran, USA och Turkiet ingått.
Barzanis cyniska maktspel är i området inte unikt. Etnicitet och religiös sekterism tillhör favoriterna i de mäktigas arsenal, när det handlar om att avleda folkligt missnöje från kamp för jordreformer och social rättvisa. Det handlar om att skapa lojalitet uppåt, och att kväva en klasskamp från massornas sida. Framför allt handlar det om att förhindra att arbetare, bönder och fattiga förenar sig över de etniska och religiösa gränserna.
Troligt är att Barzani-regimen nu kommer att förhandla fram ett accepterande från Turkiets sida – av en formell kurdisk statsbildning – genom att hjälpa Erdogan att bekämpa de vänsterorienterade kurdiska rörelserna i Turkiet och norra Syrien.
Bagdad kommer Barzanis regim förmodligen att erbjuda ”kurdiska reträtter” från områden som nyligen, i samband med offensiverna mot IS, hamnat under det kurdiska regionstyrets kontroll.
Och hur än förhandlingarna avlöper så räknar Massud Barzani med att nu kunna dämpa oppositionen och uppkomsten av en klasskamp, inspirerad av de kurdiska vänsterrörelserna i grannländerna.
Den stora risken är förstås att hans spel resulterar i uppkomsten av en våldsspiral och blodiga konflikter. Risken för en sådan katastrofal utveckling är trolig i och med faktumet att de politiska och ekonomiska så kallade eliterna ofta anser att blodbad kan vara ett pris värt att betala.
