Kari Parman:
På Socialdemokraternas kongress i Göteborg i helgen togs ett beslut som borde få varenda arbetare, fackligt engagerad, lärare, socialarbetare och förälder att stanna upp och fråga: Vad är det egentligen som händer med det parti som en gång bar hela välfärdsbygget på sina axlar?
Beslutet att partiet nu ställer sig bakom att sänka straffåldern – vilket i praktiken innebär att barn ska kunna låsas in i fängelser – markerar mer än bara en ny hållning i kriminalpolitiken. Det är ett sorgligt tecken på en socialdemokrati som förlorat sin ideologiska kompass, som börjat navigera efter opinionsvindar snarare än efter solidaritetens stjärna, och som inte längre vågar tro på människans förmåga till förändring.
Det gör särskilt ont eftersom det är just de barn som samhället redan svikit som nu riskerar att offras på populismens altare. Barn som växt upp i fattigdom, med frånvarande vuxna, i otrygga miljöer där samhällets institutioner inte varit närvarande eller tillräckligt starka. Istället för att möta deras behov med omsorg, resurser och framtidstro, svarar man nu med kalla betongväggar och låsta dörrar.
Att välja makten framför människan
Att ett parti som kallar sig arbetarparti ställer sig bakom denna typ av förslag hade för bara några år sedan varit otänkbart. I dag är det verklighet. Förslaget kunde lika gärna ha kommit från Sverigedemokraterna. Och kanske är det också poängen. Socialdemokratin försöker nu vinna tillbaka väljare genom att likna sina motståndare – i retorik, i förslag, i människosyn.
Men det är inte bara en strategisk felbedömning. Det är ett moraliskt svek. För detta handlar inte om trygghet eller brottsbekämpning. Det handlar om att plocka enkla poänger i en tid av oro – och att låta barn ta smällen för ett samhälle som inte förmår ta itu med problemen på djupet.
Men vi vet vad som fungerar. Det är inte fängelser för tolvåringar. Det är tidiga insatser i förskola och skola. Det är trygga vuxna, fritidsgårdar, kuratorer, socialarbetare med rimlig arbetsbörda och resurser att göra skillnad. Det är långsiktighet och tillit – inte symbolpolitik och straffexpansion.
När samhället ger upp – då ger barnen upp
Att unga människor begår brott är ett verkligt problem. Men lösningen är inte att avhumanisera dem. Det är att förstå varför. Att möta dem där de är, och att bygga strukturer som gör det möjligt att välja en annan väg. Det kräver tålamod, resurser och politiskt mod – men framför allt kräver det en tro på att människor kan förändras.
Om vi börjar behandla barn som brottslingar, kommer vi också att skapa ett samhälle där barn ser sig själva som oönskade, farliga och utestängda. Det är en väg utan återvändo.
Det här handlar inte om att blunda för verkligheten. Det handlar om vilken verklighet vi vill forma. Ett samhälle där barn får en andra chans – eller ett där vi dömer dem redan vid första snedsteget?
En gång ett barnens parti
Socialdemokratin brukade stå för något helt annat. Det var partiet som byggde barnomsorgen, som satsade på jämlik utbildning, som förstod att barn inte ska bära skuld för vuxenvärldens misslyckanden.
Nu verkar partiets ledning tro att framtiden vinns genom att stänga dörrar istället för att öppna dem. Genom att skuldbelägga istället för att stötta. Genom att anpassa sig till den hårda retoriken från högern i stället för att formulera en egen, progressiv vision.
Det är inte bara ett avsteg från tidigare politik. Det är ett ideologiskt haveri. När arbetarrörelsens största parti börjar tala om barn som ett hot, i stället för som vårt gemensamma ansvar och hopp – då har något gått väldigt, väldigt fel.
Vi måste säga ifrån – nu
Det är hög tid att stå upp. Inte för att vara naiva, inte för att förneka verkligheten, utan för att kräva att politiken bygger på principer och långsiktig omtanke, inte på rädsla. Det krävs mod att gå emot tidsandan – men det var just det arbetarrörelsen en gång var bäst på.
Solidaritet är inget man kompromissar bort i jakten på makt. Den måste försvaras – särskilt när den utmanas. Och just nu utmanas den av dem som borde försvara den mest.
Därför måste vi säga: nej till att låsa in barn – ja till att lyfta dem.
Kari Parman
Gnosjö
