Artikelförfattaren Lars Henriksson är medlem i föreningen Socialistisk Politik, Vänsterpartiet och fackförbundet IF Metall. Han har under under många år varit fackligt aktiv på Volvo i Göteborg.
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
“Avtalet var så bra att det inte skulle ha blivit bättre av en strejk”. Så motiverar Seko:s ledning i ett pressmeddelande att de i måndags drog tillbaka sitt strejkvarsel och skrev på Spårtrafikavtalet. Sedan gjorde de sig oanträffbara.
Det kom inte som någon överraskning. Några dagar innan bytte Seko ut två av sina förhandlare och satte in avtalssekreteraren, ett tecken på att ledningen inte tänkte låta strejken bryta ut.
Den stora stridsfrågan om företagens oförmåga att lägga arbetsschema menar de i princip är löst. Avtalet ska göra det dyrt för arbetsgivarna att göra sena ändringar. Detta träder dock inte i kraft förrän nästa år och ifrågasätts också på många håll. Dels är det alls inte något förbud mot sena ändringar, bara att arbetsgivaren får betala extra för det, något som inte påverkar grundproblemet. Priset för sena ändringar är tid i kompbanken för dem som drabbas. På arbetsplatser med ständigt för låg bemanning är dock problemet ofta att i praktiken kunna ta ut sin ledighet, något kritiska Seko-medlemmar påpekar.
När det gäller Sekos övriga avtalskrav är utfallet ännu sämre, om man inte, som Seko-ledningen, räknar det som en seger att arbetsgivarnas krav på försämringar inte blir av.
Den heta frågan om ensamarbete som under våren drev ut pendeltågförarna i Stockholm i en tredagars olovlig strejk är liksom andra krav begravd i en arbetsgrupp. Redan tidigt stod det klart att Seko-ledningen inte tänkte driva kravet. Förbundsordföranden Gabriella Lavecchia skyllde till och med på pendeltågförarnas aktion:
– Arbetsgivarens vilja att finna en lösning har minskat dramatiskt, påstod hon i en intervju. Utan någon direkt insyn i förhandlingarna förefaller det som om denna vilja varit obefintlig från början och knappast kan ha “minskat dramatiskt”.
Att Seko-ledningen till och med vägrar att ge sina medlemmar juridiskt stöd i de kommande förhandlingarna i Arbetsdomstolen visar snarare att det är den fackliga ledningen som är störd av de stridbara lokförarna.
I sitt pressmeddelande skriver Seko-ledningen att “en strejk kan aldrig vara målet utan ett varsel om strejk är ett medel för att sätta tryck i syfte att nå en lösning.”
Och visst, ingen strejkar för nöjes skull, den drabbar inte bara arbetsgivaren utan även fackföreningen och dess medlemmar. Det kan till och med vara värt kompromisser för att slippa gå ut i strejk. Idealet är att själva hotet om strejk och vår tydliga vilja att ta strid får motparten att vika ner sig. Men om strejkhotet ska fungera krävs att vi någon gång också gör allvar av det. En fackförening som aldrig använder sin styrka mister respekt hos motparten. Men också bland de egna medlemmarna.
En väl genomförd strejk är något som stärker fackföreningen, skapar ökad sammanhållning och självförtroende bland medlemmarna. Medlemmar som å andra sidan aldrig någonsin får uppleva sin kollektiva styrka riskerar att glömma bort syftet med fackföreningen.
För så är det ju, facket är mer än bara en A-kassa som skydd vid arbetslöshet. Först och främst är alla fackföreningar en strejkkassa, en organisation som gör det möjligt att gemensamt vägra sälja vår arbetskraft.
Den grundläggande frågan är naturligtvis: är avtalet tillräckligt bra? De enda som kan avgöra detta är de som berörs av det – Seko:s medlemmar på tågen. Vad de tycker vet varken vi eller Sekos ledning. Att Seko Spårtrafik stängde kommentarsfältet på sin Facebooksida efter en störtflod av kritik kan dock ge en fingervisning om att avtalet knappast mötts med jubel på arbetsplatserna. Liksom i de flesta andra svenska fackföreningar är dock medlemmar inte tillfrågade i denna den viktigaste uppgiften för deras fackförening, att sluta kollektivavtal. I en tid med snabba digitala möjligheter hade en omröstning enkelt kunnat genomföras där medlemmarna kunnat avgöra om avtalet var tillräckligt bra eller om en strejk var nödvändig.
Att som Seko:s ledning nu gjort: blåsa upp förväntningarna för att sedan punktera dem utan att fråga medlemmarna är ett recept för demoralisering och uppgivenhet. Att varsla om strejk, med allt vad det innebär av förberedelser och motiverande diskussioner mellan förtroendevalda och medlemmar, växande förhoppningar om att äntligen ta strid mot missförhållanden som rått i åratal, för att sedan vända i sista stund, kommer att försvaga den redan klena tilltron till facket.
Det lägger en extra börda på alla som försöker bygga upp sammanhållning och gemensam styrka på arbetsplatserna. Inte bara inom Seko utan i också i andra förbund.
Lars Henriksson
Läs också:
