Rolf Karlman:
M. A. Numminen hade innan pandemin till stor glädje för en del och till andras fasa återvänt till Sverige från de finska urskogarna. Trots att denna falsksjungande finne gjorde en sanslös tolkning av Orup och Lena Philipssons Det gör ont fick han göra en lysande “come-back” i Allsång på Skansen. Där fick han ovationer när han inför 17 000 fans framförde Som en gummiboll tillsammans med evige följeslagaren, dragspelaren Pedro Hietanen.
Med ålderns rätt tar han Hietanen det nu lite lugnare, men Jörn Donner hade dikterat inför sin begravning att musik var okej “om MA och Pedro lever”. Under begravningen framträder Pedro Hietanen och M.A. Numminen med sången Jag vill vara fri, en filosofisk låt från Numminens sextiotalsproduktion, ursprungligen översatt till svenska av Claes Andersson.
M.A. Numminen hade då glatt sin publik i Finland och Sverige i över 40-år. Han har finska som modersmål men behärskar både svenska, tyska och esperanto. Efter en akademisk karriär där han studerade sociologi, nationalekonomi, filosofi vid Helsingfors universitet startade Numminen sin karriär som en undergroundartist. Precis som sina sentida efterföljare Lordi ansågs han överskrida vissa anständighetsgränser. Hans melodi Med min kvinna i riksdagshusets park som även finns i tysk version stod sex år på finska rundradions svarta lista och fick inte spelas i etern förrän 1972. Låten ansågs förhärliga alkohol, förnedra politiker och uppmuntra till lösaktigt leverne.
När Numminen var som populärast i Sverige för ett antal år sedan hade han 200 spelningar om året. Hans ständige parhäst genom alla år har alltså varit den eminenta dragspelaren Pedro Hietanen. Herrarna trivs bäst med att uppträda på pubar där stämningen är hög. Så fort Numminen visar sig brukar publiken jubla och kräva att han skall sjunga “Gummibollen”. M.A. Numminen har dock alltid börjat sina visaftnar med en effektiv och kort låt som enligt honom själv fångar den finska folksjälen i ett nötskal. Låttexten i sin helhet lyder så Perkele. Efter sina bejublade visaftnar avslutar M.A. Numminen alltid med Tack, människor!
M.A. Numminen samtalar med sin publik på en härlig finlandssvenska och fäller yttranden som “Om ni hör någon sjunga mitt i låten utan ord är det bara jag som improviserar”.
Pedro Hietanen, som är en viktig ingrediens i framgångssagan M A Numminen, är en virtuos på sina instrument, piano och dragspel. Herrarna har hängt ihop sedan 1977. M.A. Numminen konstaterar:
– Min fru brukar säga att så länge brukar inte de flesta äktenskap hålla. Vi uppträder tillsammans varje vecka. Ändå tål vi varandra och aldrig bråkat allvarligt, vilket är rätt så fantastiskt.
Numminen har gett ut 36 Lp-skivor på finska, svenska, tyska, engelska och esperanto. Han har också givit ut en skiva med filosofen Ludvig Wittgensteins filosofiska verk. Han har skapat en musiksvit till Heinrich Heines poesi.
Numminens första skiva i Sverige kom ut 1972 och bar namnet M.A. Numminen på svenska. Skivans underrubrik var äkta finsk neger-jazz på svenska. Ingen tog illa upp och ansåg att titeln var rasistisk.
Herr Numminen är mannen som gör vad som faller honom in och hans omtolkningar av kända låtar har bara fantasin som gräns. ”Singing in the rain” blir i Numminens tolkning Låt ösregnet slå, för jag skrattar ändå … låt den stormiga byn sopa ren avenyn. All of me blir Allt om mig, i falsett.
Numminen har dock många strängar på sin lyra. Han har skrivit poesi, barnböcker, noveller, debattbok och även deckare. Han gjort massor av tv-program, medverkat i filmer och på festivaler. Han har gjort succé som barnartist utklädd till hare. M A Numminen har skapat musik till Finlands televisions julkalender. Han har spelat jazz, klassiskt, rock och folkmusik. M A Numminen tilltalar också tyskar. Han möttes också med jubel på bland annat Berlins jazzfestival.
M.A. Numminen är också författare. Han har skrivit en bok om de finska mellanölsbarerna som är att betrakta som ett vetenskapligt verk. Dessa kvarterspubar är en institution i Finland som saknar motsvarighet i Sverige. Numminen visste vad han skrev om för han har besökt och spelat på nästan varande mellanölsbar i Finland. Han anser att på dessa barer möts två kulturformer nämligen mellanöl och musik.
Även om M A Numminen mest spelat jazz har han också fördjupat sig i och skrivit en finstämd bok om den finska tangon och naturligtvis sjunger han själv tango. Han berättar om den argentinska tangons märkliga väg till Finland där den “finlandiserades” och fann en helt egen form.
Boken med titeln Tango är min passion berättar om alla tangokungar som korats på tangomarkanden i Seinäjoki. Läsaren får en beskrivning om den alldeles speciella formen av tango som var och är mycket populär i Finland.
Numminen berättar om klassiska tangosångare som Olavi Virta, Reijo Taipele, Eino Grön och likaledes kända tonsättare och textförfattare som Toivo Kärki och Unto Mononen. Den sistnämnda är också författaren till “Finlands andra nationalsång” nämligen tangon Satumaa (Sagolandet). Budskapet i Sagolandet är att långt i fjärran ligger lyckans land och där vill jag vara, men utan vingar kan jag inte flyga dit. En oslagbar text i finska tangokretsar och den mest populära melodin på den stora tangomarknaden i Seinäjoki dit 100 000 danssugna vallfärdar varje sommar. I ungdomen spelade M A Numminen trummor i Unto Mononens tangoorkester.
Den karismatiska och populära duon M.A. Numminen och Pedro Hietanen är två goda representanter för den finländska folksjälen som förenar manlig kärvhet och vemod. Numminen har dock kompletterat dessa egenskaper med att han är född humorist. M. A. Numminen promoverades 2011 till hedersdoktor vid socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi.
Trots sina akademiska meriter är Mauro Antero Numminens “hemmaplan” de finska mellanölsbarerna. Där ställer sig folk upp när han gör entré. Han möts med applåder, visslingar och hurrarop.
Rolf Karlman