I TV4:s Nyhetsmorgon fredag 4 februari fick Nosshi Dadgostar en fråga på det ännu gällande partiprogrammets formulering om att införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande, något som är en självklarhet för en socialist. Försökte hon då förklara att kapitalism innebär att en väldig massa makt och en allt större del av pengarna samlas hos en liten minoritet? Att kapitalismen i den tid vi lever innebär högerpolitik (i varierande grad, men högerpolitik) över hela linjen, ett stort hinder för den nödvändiga klimatomställningen, en jordmån för reaktionära och fascistiska rörelser, vapen till Saudiarabien, ökade klassklyftor etc. etc.? Absolut inte.
Den där gamla trasan behöver ni inte bry er om, förklarade Dadgostar – glöm det där, det är inte viktigt och inget vi bryr oss om, det där tas nog bort snart (efter att först ha förklarat att hon inte ens kände igen den meningen)! Hon fick så frågan om att det för två år sedan fanns på förslag att V skulle anta ståndpunkten att bankväsendet på sikt bör förstatligas. Här skulle hon ju ha kunnat förklara att vilken enorm makt som finns koncentrerad hos ett fåtal storbanker, en makt som inte jobbar för att förbättra välfärden eller miljön, utan för att öka sina egna och de bolagsintressens de är kopplade till redan feta vinster, och vars aktivitet sätter oss alla i fara för nya kriser etc. Men nej, istället upprepar hon att deras partiprogram är väldigt gammalt, att de länge har försökt ändra det och att det inte är det som gäller.
Faktiskt sa hon det – vem bryr sig om ifall ett partiprogram är antaget på en kongress och senast reviderat 2016 (2017 sa en av programledarna, 2016 står det på Vänsterpartiets hemsida), klart en partiledare ska kunna förklara att “vi har för närvarande inte ett partiprogram som är så att säga… det som gäller”. Och så lite upprepningar om att partiprogrammet är väldigt gammalt, ifall någon hade missat det.
Det finns givetvis inget att förvåna sig över här. När Dadgostar pratar om klimatomställningen tycks det inte existera några kapitalister med andra klassintressen än arbetarnas – eller för att uttrycka det lite annorlunda: sätter sina vinster högre än några andra hänsyn – bara en industri som behöver stöd och uppmuntran för att genomföra denna omställning. Och har någon ens hört henne säga att elmarknaden måste återregleras?
Inte heller är det något nytt under Dadgostar. Redan Schyman, när hon blev partiledare, slog fast att de inte kunde säga att målet var ett socialistiskt samhälle, att klasskampstänkande är föråldrat och att Vänsterpartiet inte ville förstatliga några företag. Ohly lät ibland lite mer radikal, men så fort han erbjöds att ingå i regeringsunderlaget tillbringade han en valrörelse med att berätta om hur mycket han och högersossen Mona Sahlin var överens om. Och Sjöstedt stod på ett första maj-tal i Kungsan och berättade sagor om hur bra allt gick i Sverige, samtidigt som klassklyftorna fortsatte att öka och riskkapitalister fortsatte att urholka välfärden under den “röd”-“gröna” regeringen – i stället för att beskriva läget och förklara hur det skulle kunna förändras.
Det är väl möjligt att tro att klasskamp, gatukamp och all annan verklig kamp underifrån är omöjlig eller verkningslös och att det enda realistiska är att smöra för sossetoppen – och, vid behov, och lite mera försiktigt, för C – för att få igenom vissa reformer, eller åtminstone förhindra vissa försämringar (och givetvis förklara att det där bara var V:s förtjänst – kom dock ihåg att de tokroligt nog förklarade seger över vinsterna i välfärden så snart S tillsatte en utredning i frågan, så vi gör klokt i att ta det de säger om vad V har genomfört med en nypa salt eller två), och det är också möjligt att anse att socialister gör bäst i att gå med i V och verka där. Däremot är inte V ett socialistiskt parti.
Jag tvivlar inte på att en stor del av medlemmarna kallar sig socialister, och många har säkert en mer konkret uppfattning om att en faktiskt socialism skulle innebära att förstatliga storföretag, banker och naturtillgångar och börja planera ekonomin utifrån behov, och inte ett fåtals vinstbegär (och givetvis kan det i slutändan inte ske på bara nationell skala, men jag försöker hålla det mycket, mycket enkelt), men med sådana ledningar – och till och med utan kandidater som har stått för en radikalt annorlunda politik vid något av de senaste partiledarvalen – är V inte ett socialistiskt parti.
Man kan sedan tycka att det inte är taktiskt, eller möjligt att föra en socialistisk politik i nuläget, eller kanske över huvud taget, men så är det. Socialdemokratiskt ja, men inte socialistiskt. Det kanske finns vänsterpartister som invänder häftigt mot det jag påstår, men detta förändrar inte faktum. De medlemmar som vill att V ska vara ett socialistiskt parti kan förslagsvis ta strid för ett verkligt socialistiskt program – ett lite mer konkret, socialistiskt program – och en ledning som faktiskt står för det programmet i sin politik, och inte bara avfärdar det som föråldrat. Och de kan ju alltid hoppas att Dadgostar inte tycker att några beslut på helgens kongress var så dåliga att hon bestämmer sig för att förklara att de inte gäller.
Jens-Hugo Nyberg
