Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.
Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: “Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: “Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste “omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?
De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den “utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”
Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet “Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, “att stark politisk styrning krävs” (“strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).
Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:
Som ett politiskt verktyg saknar prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.
Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.
Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att “en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva “ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”
Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart – att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning… Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.
Anders Fraurud
Rödgrönt Pepprat
